Mina dagar.
Idag kom jag på mig själv när jag var ute och promenerade längs Euclid Ave, fasen vad glad jag måste se ut.
Jag tycker banne mig att allt är skit-coolt och jag ler som en dåre åt varje människa som jag möter.

Några saker som gör mig till den udda svenska flicka som jag är:

*Jag älskar röken som kommer upp ur trottoaren och jag går alltid en liten omväg för att kunna gå rakt igenom röken och låtsas att jag är i nån ball Carrie Underwood musik-video.
*Jag avgudar alla yellow-cabs och alla vrålåk som står parkerade längs gatan.
*Jag är med största sannolikhet den enda som stannar och pratar med den galne blinde uteliggare som alltid står utanför Subway och hallucinerar.
*Jag tycker att alla trafikjus ser über-balla ut och jag vill ta kort på varje vatten-post jag passerar.
*Jag älskar utsikten från Cleveland Bridge, fastän den blickar ut över en ombyggnads plats av en gammal soptipp, typ.
*Jag spenderar pengar på att åka taxi, bara för att få höra taxi-chafförernas as-balla dialekt, jag fattar inget av det de säger!

Mitt leende blir bredare för varje steg jag tar i stan.
Jag promenerar gatan fram med randiga vantar, converse, slitna jeans, supertrassligt hår och en latte i handen.
 
"Oh Yeah Baby, i can feel the groove".

Alla tycker säkert jag är världens tönt med mitt stora flin och med mina små jubelrop varje gång solen tittar fram men JAG anser att jag skänker världen en coolhet den aldrig nånsin har skådat, för just nu skänker världen mig en coolhet jag aldrig lagt märke till. I LOVE IT!

Kvälls tid.
Det är då mina naglar lyser rosa, mina ögon är härligt sotiga, klackarna på och håret utsläppt, det är dags för stan att förbereda sig för här kommer jag, visserligen i jeans och t-shirt, men fortfarande världens coolaste tjej i världens coolaste värld. Jag går igenom röken som kommer upp från trottoaren (eller avloppen), jag har ett leende på läpparna (de jag har), men jag har dock inget å dricka i handen, det är tydligen dödsstraff (eller nåt) om man dricker "in public" i staterna.
I still love it!