Idag strax innan jag skulle gå in och jobba så stod jag och förde ett samtal med grannen.
En iskall kår gick igenom hela min kropp när jag hör ljudet av en liten elmotorcykel komma farandes runt hörnet på gatan. En liten pojke i 2 års åldern sitter på den med en blå hjälm med små figurer på och gul knäppning. Han skrattar och tjoar och hans mor/far föräldrar springer efter den lilla killen. Det knöt sig så i magen. Det är ju inte Victor men ändå så kunde jag inte slita blicken ifrån honom. Tårarna steg i ögonen när han åkte förbi oss där på gatan, när man såg honom åkandes därifrån så såg det exakt ut som vår lilla prins. Han stannade upp ofta och tittade bak mot oss och grannbarnen som lekte i lekparken. Det hade lika gärna kunnat vara Victor, men det var det ju inte.

Moster saknar dig så lilla mini-buddah.