Den 15:e augusti förra året kom beskedet som förändrade vår familjs liv.
Jag kommer ihåg det som om det var bara några dagar sedan.

Förra året vid den här tiden så hade Victor mycket problem med magen. "vanligt barn-gnäll" tänkte vi alla och kom snabbt över den lite svullna magen. Han är säkert förstoppad, mjölkallergi, många alternativ hade vi för Victors ömtåliga mage.
När magvärken inte gick över så blev Sofie och Peter lite oroliga. Jag kommer ihåg att Sofie ringde mig och berättade att de skulle in till sjukhuset med Victor. Lycka till, önskar jag dem och fortsätter med min vardag. Självklart var det ju inget farligt!

Jag umgicks mycket den perioden med en kill-kompis, jag kan kalla honom för "A". Vi hade kvällen innan varit ute på festligheter inne i stan och låg och slappade nere i min pappas källar-våning. Min pappa var på jobbet så vi hade huset för oss själva. Jag hade haft mobilen avstängd för att få vara ifred men satte efter några timmar på den. Det ramlade in meddelanden på telefonsvar. "Ring omedelbart!" "Vi måste prata" "Ring mig eller mamma fort". Det var min äldsta syster och mamma som hade ringt som galningar till min mobil. "Josse, ring oss, Victor är dålig".. Jag förstod ingenting. Jag ringde utan att komma fram. Min pappa kom i samma stund hem och jag frågade vad det var frågan om. Han sa att han inte ville säga utan att jag fick prata med min syster om det. Jag blev irriterad och fick tillslut ur honom svaret.
"Vi har fått veta att Victor är sjuk, allvarligt sjuk.."
"Jaha, vadå är han kräksjuk eller? Vad menar du med det?", frågade jag och jag kommer ihåg hur hjärtat slog snabbare men hjärnan tog inte in orden. "Allvarligt sjuk"?  
"Cancer", säger han. Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer.
"Säg inte så där!!!!!!", säger jag argt. Varför ljuga om något sånt? Är han helt dum i huvudet eller? Klart som fan Victor inte har cancer. Det var det dummaste jag har hört!
Men han menade allvar. Jag sätter mig i en fotölj som står brevid mig. Tårarna trycks fram. Jag tror jag ringde till någon. Kanske Sofie, kanske mamma. "A" försökte sitta brevid mig och trösta. Jag förstod ingenting. 

Nu när jag skriver det här så kommer jag inte ihåg så mycket som jag trodde jag skulle komma ihåg. 

Jag måste ta mig till sjukhuset. Jag och Christer åker dit, kommer inte ihåg om "A" var med eller inte. När vi parkerar bilen nere i garaget så möter vi Peter som är påväg till bilen. Han har tårar i ögonen.
"Vad är det som händer", frågar jag. "Vadå cancer". 
"Ja, fattar du inte? Victor har cancer, och inte vilken cancer som helst han har en av de värsta också", säger han och är klart förbannad på sistuationen. Jag hör desperationen i hans röst och jag säger bara:
"Jag måste upp till Sofie!".
"Ja gå till henne för hon håller på och bryter ihop där uppe", svarar han mig. Jag rusar in, trycker på knappen til hissen. 
Jag stiger för första gången in på sjukhuset där Victors sjukdom upptäcktes och här börjar den långa smärtsamma resan som skulle komma att bli en vardag för min syster och hennes familj. .