Vi som står brevid.
DATUM: 2009-12-21 TID: 22:26:28Tänkte skriva lite om hur det var under Victors sjukdoms-tid att som utomstånde aldrig veta hur man skulle bete sig eller säga för att vara till någon hjälp. Man kände sig ofta väldigt hjälplös och otillräcklig. Jag tänkte skriva lite om det i detta inlägg så ni får en inblick från en annan sida. Just detta "vi som står brevid" är något jag ska fortsätta skriva om, om intresse finns att läsa, för jag vet att det finns många där ute som befinner/befunnit sig i samma situation som jag själv gjort, vi som står brevid.
När Victor blev sjuk så förändrades mycket. Det gjorde att varje dag blev en orolig dag. Jag var orolig för honom men inte minst för min syster och svåger. Sofie och Peter befann sig mitt i kaoset, vi nära hölls hela tiden på en skör tunn tråd av oro. Varje dag planerade man sina samtal, när skulle man ringa, vad skulle man säga, kunde man gråta om man ville? Varje kväll skickade man ett meddelande som man sen ångrade. Skrev man något fel? Var man för ledsen eller för glad? Man visste inte alls hur man skulle bete sig för att vara till hjälp eller för att visa att man fanns där för dom. Så mycket man ville säga men inte vågade.
Jag minns specielt de gånger jag ringde på tio-rasten i skolan. Man ringde alltid först till sjukhus-rummet, inget svar, då ringde man Sofies mobil, inget svar, Peters mobil, fortfarande inget svar. Till slut stod man där med gråten i halsen av oro att något kanske hänt och att det var därför de inte svarade. När de sen ringde var man irriterad för att det tagit flera timmar att ringa upp. Förstod de inte att vi var oroliga? Sen skämdes man igen för att man blev irriterad. Självklart hade inte de tid att sitta i telefonen hela tiden för att uppdatera oroliga familjemedlemmar (tack och lov startades sedan bloggen).
Jag har full förståelse för de gånger de inte orkade ringa upp, inte orkade svara på fler samtal. Tillslut satt jag där själv i rummet, mobilerna ringde och man drog utmattad ut sladden på rums-telefonen efter 200e ringningen. Alla som ringer menar ju såklart väl men man blir nästan galen av att höra sig själv upprepa samma sak om och om igen till hela släkten plus vänner som ringer och vill veta hur det står till.
Jag åkte till sjukhuset så ofta jag kunde, efter jobbet och på helger. Men utan bil var det inte lätt och det dåliga samvete man fick och faktiskt fortfarande har var/är olidligt. På nätterna grämade man sig till sömns. Tänkte på hur de hade det där i en sjukhus sal. Min älskade syster som alltid funnits där för mig befann sig nu i en situation så svår att inget jag gjorde kunde göra någon skillnad för henne. Samma sak då, precis som nu.
Det tog ett tag, iaf för mig, att förstå hur pass allvarligt sjuk Victor faktiskt var. Han var alltid så pigg och glad att man många stunder glömde bort sjukdomen som härskade i hans kropp. Jag hade aldrig ett tvivel i världen på att han inte skulle klara sig. Tänkte jag ens så mycket som tanken så skämdes jag så jag höll på att dö själv. Jag var så övertygad att jag i många perioder var mer orolig för Sofie än för Victor. Victor hade ju sin mamma och pappa, men vem hade dom? Jo varandra men tro mig, vi såg alla att det tog hårt på dem båda att vistas där på sjukhuset tillsammans och att dela samma smärta. Det var där vi andra ville komma in, men hur utan att inkräkta?
Vi är fortfarande många som bara står brevid. Delar samma smärta men kan inte göra mycket för att göra skillnad. Sörger så pass mycket att vi endast orkar kämpa för att hålla de som står ännu närmre uppe.
Vi är mostrar, fastrar mor/far-mödrar, syskon och vänner. Vi är de som önskar vi kunde göra skillnad men som bara kan stå brevid och just önska.
Hjälplöshet, oro och ständigt dåligt samvete. Tre känslor/tillstånd man kan sätta ihop till en vardag man levde i under många månader då Victor behandlades. Hopp, glädje och positivitet fick också en ny mening under dessa månader men det skriver jag om en annan gång.
Godnatt. J
Intresset för det du skriver finns och mer därtill, men samtidigt önskar man att allt bara är en otäck mardröm som en dag kommer att försvinna.
Tyvärr vet vi alla att det inte är så...
Kom ihåg en sak - Man vet aldrig när man säger rätt ord eller visar rätt känslor. Alla är vi olika och ser saker från oilka håll.
Det enda du kan göra är att vara dig själv!
Jag kommer att läsa det du skriver, har fått en annan syn på livet och att respektera andra människor mer.
Tack för att du delar med dig!
Kram
Tack för att du delar detta och allt annat med oss läsare. Det måste verkligen ha varit en mardröm utan dess like, både för Sofie o Peter och er andra närstående. Jag tror ändå att ni alla gjorde allt ni kunde, och att allt man kan göra som närstående eller vän är att höra av sig. Det blir i slutändan upp till dom man ringer om dom orkar svara eller inte. Självklart förstår jag oron som uppstår när ingen svarar, liksom även irritationen när väl dom ringde tillbaka o allt var "bra" om man nu kan säga det. Jag tycker inte någon ska behöva skämmas över det, vi är trots allt bara människor, och det är något som vi alla måste acceptera - känslor kan man inte göra så mycket åt. Det är klart, det är lättare sagt än gjort, särskilt när man befinner sig den situation som ni gjorde. Jag tycker hur som helst att ni samtliga är mer än beundransvärda och ni är alla, både i er familj och alla andra drabbade familjer, hjältar i mina ögon.
Förmågan att skriva o verkligen nå o påverka människor verkar vara ett släktdrag, ser fram emot att läsa mer.
Önskar er alla en så god jul o gott nytt år de bara är möjligt för er att ha!
/från en som inte kommenterar alltför ofta, men alltid läser...
Håller med Martin om att det måste vara ett släktdrag, den där förmågan att skriva så bra, en förmåga som både du & Sofie har. Självklart gjorde du allt du kunde och säkert mer därtill, men ofta tycker man, speciellt i efterhand, att man alltid kunde ha gjort mer. Det jag som bloggläsare sett, både på TV och bilder mm är en högt älskad moster, som verkligen var där för Victor. Önskar dig en God Jul & Gott Nytt År och hoppas att 2010 blir ett mycket bättre år....
Tack för att du delar med dig!
♥
Intressant att läsa om detta ur ditt perspektiv. De allra flesta har nog någongång varit på din "plats", men skillnaden är att det den här gången rör ett litet barn. Och den skillnaden är enorm, det känns så fel. Tack för att du delar med dig av detta svåra.
God Jul!
Håller med alla fina kommentarer som skrivits här.
Tack för allt du delar med dig Josse. Känner så med er..går inte att beskriva med ord.
Styrkekramar Malin
Tack för att du delar med dej av det svåra att stå vid "sidan av" det hemska men ändå mitt i det.
Även du var/är drabbad av det fruktansvärda och ofattbara.
Att hantera sina egna känslor och sorg OCH att även orkar finnas till för alla andra som oxå sörjer är ENORMT STORT!!
Jag VET att man har extremt dåligt samvete för allt man gör,inte gör,gjorde och inte gjorde.. men FÖRSÖK att inte tänka så... det skadar bara dej själv ännu mera..Försök istället att tänka på ALLT,ALLT ALLT som du gjorde OCH gör.
Människor är inga maskiner som bara går och går...
Av att att läsa och se så ser man tydligt vilken underbar människa du är!!!
Victor hade många fantastiska människor i sin omgivning...OCH DU ÄR EN AV DOM!!
kraaaaaaam till dej
Tack för att du sätter ord på hur det är att stå vid sidan om, att vara delaktig fast den som är anhörig.
Jag har läst Sofies blogg om lille Victor och kommer även att följa din. ni skriver så otroligt träffsäkert och med enorm empati vilket gör att det känns så personligt.
Som nybliven mamma kan jag känna en del av den ångesten som finns när det rör ens barn vilket blir det viktigaste i ens liv, ens livsluft. Att förlora ens barn år något jag inte ens vill försöka att förstå men Victors öde har verkligen gripigt tag i mig och fått mig att värdera det jag har betydligt högre.
Tack igen för att ni vill dela med er!
Många styrke kramar och en förhoppning om ett betydligt lyckligare år!
