Dessa tankar..

Så mycket oro under några dagar som man knappt minns. Vi gick alla på helspänn efter ett besked som var så svårt att ta in att vi alla förnekade det in i det sista. I ett rum befann sig Sofie, Peter och Victor, i ett rum lite längre bort ställdes 2 extra sängar in, där sov jag, mamma och storasyster Therese. Där sov vi, jag vet inte hur många dagar. Kanske bara ett par, eller var det en vecka? Ibland satt någon av oss uppe hela natten, drack te och grät. Jag minns att det inte fanns aptit för annat än kaffe och te. Ibland låste vi in oss i "ungdomsrummet" för att lyssna på låtar, kolla på tv eller för att sjunga. Vi behövde komma bort från verkligheten, men ingen vågade lämna sjukhuset ifall det hemska skulle ske snart.
Therese behövde åka till Västerås för att jobba, vi sprang med henne ner en bit på vägen, skildes åt och sprang fort upp till avdelningen igen. Efter en halvtimme dök Therese upp, hon kunde inte tvinga sig själv på tåget. Hon grät och ångrade sig att hon tänkt åka. Det var tur att hon stannade, Victor dog morgonen efter..

Minnen kommer och går. Jag minns alla de gånger panik ångesten kom och jag tog hissen ner till garagevåningen. Utanför sjukhuset stod jag och rökte och grät om vartannat. Ringde ibland någon för att få någon slags bekräftelse på om det var sant eller inte. På vägen upp stirrade jag in i hiss-spegeln utan att se mig själv i den.


Några veckor innan (??) så sov jag med mamma nere i lägenheten, vi visste då att Victors provsvar såg dåliga ut och jag och mamma var alltid lika rädda för att få ett samtal där vi befann oss nere på stan. Vi pratade några gånger om hur det skulle gå till om vi behöve komma fort upp till sjukhuset. Vi bestämde oss för att om det skulle hända så skule vi nog fort hitta en taxi.
En morgon så väckte mamma mig, hon såg på Nyhets morgon på tv4. Där uppträdde en moster med sin systerson. De sjöng och spelade gitarr. Mamma grät och tänkte på hur jag och Victor kanske någon gång i framtiden hade gjort detsamma tillsammans, hans och jag.
Vi grät tillsammans och sen ringde det på min mobil. Det var Peter som ringde och lät väldigt upprörd.
"Läkarna vet inte hur illa det är, men de sa att det var så illa att ni kan han somna och inte vakna upp, han ska ner på röntken nu". 

Jag gav telefonen till mamma och slängde mig ur sängen. Hjärtat gick panikfort och gjorde ont inne i mitt bröst. Sen sprang vi. Jag sprang och hörde knappt mamma som skrek "Josse spring bara dit, jag kommer inte kunna hinna med dig!". Jag sprang tills jag vara nära sjukhuset, tårarna rann och jag kännde hur spyan satt i halsen. Jag var då tvungen att stanna och spy upp det som ville komma upp. Strax efter kom mamma och vi sprang tillsammans upp till avdelningen. Jag minns inte vad vi gjorde efter det men jag och mamma kommer aldrig glömma den stunden då vi tog oss upp rekordfort till sjukhuset. Vägen dit kändes som en evighet, benen bar fast man inte orkade och allt jag tänkte på var "tänk om jag aldrig mer får se honom vid liv!".


Jag minns också när jag sov med Sofie på avdelningen och vi delade på nätterna och mornarna. Jag sov på natten oftast och sen tidigt när Victor vaknade så lät jag Sofie sova och fick min dyrbara tid ensam med Victor.
När Victor vaknade så var han oftast på bushumör så han väckte genom att stå i sin lilla sjukhus-spjälsäng och sa "bu!" tills någon vaknade. Sen tog jag honom så han fick sitta med mig i sängen, där läste vi böcker men han ville ändå att mamma skulle vakna.
"Maaaaa  ...  maaaaa!" ropade han i två hela olika tonarter och väntade på svar.. "Maaaaaaaa...  maaaaaaaa!".
"Nej hjärtat, vi går och äter lite frukost, är Victor hungrig?"
"Jaaa!" sa han och vi drog med oss mediciner och droppställning ut till fikarummet. Där försökte jag få i honom det mesta men ingen aptit fanns. Han tyckte mest det bara var mysigt att umgås. När vi tyckte att mamma Sofie fått sova länge nog så fick Victor krypa upp till henne och "bua" tills hon vaknade. Och denna kärlek, man såg verkligen hur mycket Victor älskade sin mamma och hur mycket hon älskade honom tillbaka.

Dessa minnen..

De kommer och går. Mer eller mindre. Jag minns för tillfället mycket mindre än jag önskar att jag gjorde. Jag ångrar att jag inte hade en filmkamera så jag hade kunnat spela in dessa underbara stunder. De hemska minnena sitter nog inpräntade där vare sig man vill eller inte. Ju mer jag skriver ner dessa minnen, ju mer kommer jag ihåg. det är också svårt att försöka minnas då man oftast blir väldigt ledsen eller upprörd. 

Tänk om man skulle tappa minnet, vad vore då livet värt att leva?