Minnen kommer och går..

        DATUM: 2009-12-09 TID: 17:38:12

Dessa tankar..

Så mycket oro under några dagar som man knappt minns. Vi gick alla på helspänn efter ett besked som var så svårt att ta in att vi alla förnekade det in i det sista. I ett rum befann sig Sofie, Peter och Victor, i ett rum lite längre bort ställdes 2 extra sängar in, där sov jag, mamma och storasyster Therese. Där sov vi, jag vet inte hur många dagar. Kanske bara ett par, eller var det en vecka? Ibland satt någon av oss uppe hela natten, drack te och grät. Jag minns att det inte fanns aptit för annat än kaffe och te. Ibland låste vi in oss i "ungdomsrummet" för att lyssna på låtar, kolla på tv eller för att sjunga. Vi behövde komma bort från verkligheten, men ingen vågade lämna sjukhuset ifall det hemska skulle ske snart.
Therese behövde åka till Västerås för att jobba, vi sprang med henne ner en bit på vägen, skildes åt och sprang fort upp till avdelningen igen. Efter en halvtimme dök Therese upp, hon kunde inte tvinga sig själv på tåget. Hon grät och ångrade sig att hon tänkt åka. Det var tur att hon stannade, Victor dog morgonen efter..

Minnen kommer och går. Jag minns alla de gånger panik ångesten kom och jag tog hissen ner till garagevåningen. Utanför sjukhuset stod jag och rökte och grät om vartannat. Ringde ibland någon för att få någon slags bekräftelse på om det var sant eller inte. På vägen upp stirrade jag in i hiss-spegeln utan att se mig själv i den.


Några veckor innan (??) så sov jag med mamma nere i lägenheten, vi visste då att Victors provsvar såg dåliga ut och jag och mamma var alltid lika rädda för att få ett samtal där vi befann oss nere på stan. Vi pratade några gånger om hur det skulle gå till om vi behöve komma fort upp till sjukhuset. Vi bestämde oss för att om det skulle hända så skule vi nog fort hitta en taxi.
En morgon så väckte mamma mig, hon såg på Nyhets morgon på tv4. Där uppträdde en moster med sin systerson. De sjöng och spelade gitarr. Mamma grät och tänkte på hur jag och Victor kanske någon gång i framtiden hade gjort detsamma tillsammans, hans och jag.
Vi grät tillsammans och sen ringde det på min mobil. Det var Peter som ringde och lät väldigt upprörd.
"Läkarna vet inte hur illa det är, men de sa att det var så illa att ni kan han somna och inte vakna upp, han ska ner på röntken nu". 

Jag gav telefonen till mamma och slängde mig ur sängen. Hjärtat gick panikfort och gjorde ont inne i mitt bröst. Sen sprang vi. Jag sprang och hörde knappt mamma som skrek "Josse spring bara dit, jag kommer inte kunna hinna med dig!". Jag sprang tills jag vara nära sjukhuset, tårarna rann och jag kännde hur spyan satt i halsen. Jag var då tvungen att stanna och spy upp det som ville komma upp. Strax efter kom mamma och vi sprang tillsammans upp till avdelningen. Jag minns inte vad vi gjorde efter det men jag och mamma kommer aldrig glömma den stunden då vi tog oss upp rekordfort till sjukhuset. Vägen dit kändes som en evighet, benen bar fast man inte orkade och allt jag tänkte på var "tänk om jag aldrig mer får se honom vid liv!".


Jag minns också när jag sov med Sofie på avdelningen och vi delade på nätterna och mornarna. Jag sov på natten oftast och sen tidigt när Victor vaknade så lät jag Sofie sova och fick min dyrbara tid ensam med Victor.
När Victor vaknade så var han oftast på bushumör så han väckte genom att stå i sin lilla sjukhus-spjälsäng och sa "bu!" tills någon vaknade. Sen tog jag honom så han fick sitta med mig i sängen, där läste vi böcker men han ville ändå att mamma skulle vakna.
"Maaaaa  ...  maaaaa!" ropade han i två hela olika tonarter och väntade på svar.. "Maaaaaaaa...  maaaaaaaa!".
"Nej hjärtat, vi går och äter lite frukost, är Victor hungrig?"
"Jaaa!" sa han och vi drog med oss mediciner och droppställning ut till fikarummet. Där försökte jag få i honom det mesta men ingen aptit fanns. Han tyckte mest det bara var mysigt att umgås. När vi tyckte att mamma Sofie fått sova länge nog så fick Victor krypa upp till henne och "bua" tills hon vaknade. Och denna kärlek, man såg verkligen hur mycket Victor älskade sin mamma och hur mycket hon älskade honom tillbaka.

Dessa minnen..

De kommer och går. Mer eller mindre. Jag minns för tillfället mycket mindre än jag önskar att jag gjorde. Jag ångrar att jag inte hade en filmkamera så jag hade kunnat spela in dessa underbara stunder. De hemska minnena sitter nog inpräntade där vare sig man vill eller inte. Ju mer jag skriver ner dessa minnen, ju mer kommer jag ihåg. det är också svårt att försöka minnas då man oftast blir väldigt ledsen eller upprörd. 

Tänk om man skulle tappa minnet, vad vore då livet värt att leva?


 



9 K o m m e n t a r e r
KATEGORI: Allmänt
Permalink



Kommentarer
Postat av: Camilla

Jag tycker det e sååå tragiskt det ni har gått igenom. Jag följer din och din systers blogg varje dag, och det är så fint det ni skriver. Mitt öga är aldrig torrt. Josse det e bra att du skriver av dig, jag önskar att bloggen fanns när mina föräldrar gick bort, men tyvärr så inte. Ta hand om dig och glöm aldrig att Victor finns med Er <3

2009-12-09 @ 22:42:37
Postat av: Blondiiee

Man är med om vissa saker som är hemska i våra liv... Vi upplever dem även om vi vill eller inte. Men smärtan förklarar för oss att vi lever, hur hemskt det än låter! Men ju mer sårad och ledsen man blir, desto starkare blir man till nästa steg... Han är aldrig borta från dig Josie. Ditt hjärta kommer alltid att slå för honom. Du kan gråta nu, du kan gråta förevigt. Men en dag kommer du att tacka dig själv för att du fortfarande står upp och lever för honom och era minnen! Det finns vissa som vid det här laget inte skulle klarat av att leva mer.



"Ibland verkar livet vara ett svart hål, ett hål som aldrig tar slut. Gräv inte i det, men låt det inte heller vara. Fyll det så gott det går. Se ljuset i det som du ser som mörkast. Hålet må finnas där för evigt. Men ljus är starkare än mörker, en dag är hålet bara en liten punkt. Men alla minnen finns kvar. Låt de stanna där, hos dig! Bevara dom väl även om du glömmer detaljer. Förlåt alltid, men glöm aldrig!"



Take care!

2009-12-10 @ 00:02:17
Postat av: Malin

Du skriver så bra om dina känslor och vad du och din familj har gått igenom..

Följer din systers blogg och nu även din.

Vilket fint systerskap ni har och det beundrar jag verkligen.

Jag kan inte mer än beklaga o gråta för er att den finaste Victor var tvungen att lämna er

Livet är orättvist o grymt.

Många styrkekramar

Ni finns i mina tankar!

2009-12-10 @ 11:03:12
URL: http://malinsweb.blogspot.com
Postat av: En medmänniska

Tårar och klump i halsen efter ha läst ditt inlägg. Finns inga ord.. så hjärtslitande att läsa.

Victor och ni finns i mina tankar varje dag.



Styrkekramar Malin

2009-12-10 @ 11:10:13
Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Läser det du skrivit och mina ögon tåras och jag försöker förstå vad ni gått igenom. Tänker på Er ofta och beklagar verkligen det som hänt, önskar så att det hade fått ett annat slut...... Cancer borde inte finnas alls!



Lilla fina Victor ♥

Kram

2009-12-10 @ 15:49:52
Postat av: Annika

SÅ fruktansvärt allt är. Jag följer din systers blogg och brukar i bland kolla in din och kommentera. Bra att du skriver av dig. Bra att du har ett sätt att få ur dig smärtan och sorgen. Jag gjorde ett inlägg på min ganska så nystartade blogg om Sofie när hon blivit årets Mama. Blev så glad över att hon vann.

2009-12-11 @ 13:26:24
URL: http://dagarmedhedda.blogspot.com
Postat av: Lisa

Vilken underbar blogg du och din syster har. Du skriver underbart och en bättre moster än du finns inte att få.

2009-12-14 @ 13:24:10
Postat av: Malin

Det går inte att förstå det hemska ni och Victor gick igenom...och som ni fortfarande går igenom, jag kan bara föreställa mig. Jag läser din systers blogg och har funderat så många gånger hur ni höll er uppe den sista tiden. Jag förstår att man måste, men hur... Ni är fantastiska på alla vis....Victor var verkligen omgiven av kärlek.



Jag är så ledsen att han inte finns hos er längre...Vi är många som tänker på honom och er varje dag...



Kramar Malin

2009-12-15 @ 13:24:43
URL: http://idaoliver.blogg.se/
Postat av: Jenny i Skåne (mamma till tre)

Ögonen tåras när jag läser ditt inlägg. Så fruktansvärt detta ni har behövt gå igenom. Victor var verkligen en högt älskad liten prins, och det har han varit trygg i, ända in i slutet, det är jag övertygad om.

2009-12-15 @ 22:59:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback