Regn i Cleveland.
DATUM: 2009-02-11 TID: 16:12:40Sen jag kom hit har det varit (för det mesta) strålande väder. Idag är det så grått och deprimerande så att en elefant-röv hade varit mer roande. Herman lades imorse in för operation. Jag som är fortfarande sjuk är hemma med de andra barnen. Vi äter god frukost och ser på Scooby Doo på TV. Rätt så mysigt faktiskt, vi får se hur länge stämningen varar..
Nu har jag kollat upp när jag kommer hem till Sverige, det blir den underbara 24e Fabruari klockan 07.50 på morgonen.
Nu har jag kollat upp när jag kommer hem till Sverige, det blir den underbara 24e Fabruari klockan 07.50 på morgonen.
VEM KAN HÄMTA MIG? VEM KAN HÄMTA MIG? VEM KAN HÄMTA MIG? VEM KAN HÄMTA MIG?
Jag har hittills under min vistelse här läst 2 stycken böcker. Den ena är Marley & Jag (påtvingat av mina hundälskande systrar), och "I en annan del av Bromma", av Martina Haag. När jag lästa "I en annan del av Bromma" så skrattade jag så jag grät. Det var en del i den boken som var så otroligt likt mina egna tankar. Något som jag sjäv skulle kunna ha skrivit, eller sagt, eller tänkt.. Ni som käner mig väl, vet vad jag menar.
Huvudpersonen i boken sitter på pendeltåget en dag påväg hem från jobbet.
"Jag sitter mitt emot en tant som konstant pratar aldeles för högt i sin mobil telefon. Jag blir mer och mer irriterad eftersom hon inte ens kan höra sina egna tankar där på tåget. Tanten lägger äntligen på. Hon tittar på mig och ler. Jag tänker verkligen inte le tillbaks. Hon kan gott få känna att hon förstört resan för en medpassagerare med sitt telefonskrikande. Jag stirrar argt på henne. Tanten tittar ledset ner i golvet. Nu hänger hon med huvudet som en sorgsen tulpan. Men vänta lite här nu. Har jag blivit en tjurig typ som vägrar le mot en gammal tant, bara för att hon ska lära sig till nästa gång att inte prata så otroligt högs i sin mobiltelefon? Borde jag inte vara förlåtande och vänlig istället och sprida lite glädje i tunnelbanans kalla ljus?
Stackars lilla tant. Hon kanske pratade med sin endaste vän. Som hör lite dåligt. Sin enda stackars döva vän som snart ska dö. Och nu hade skriktanten kanske varit ute i affärer och letat efter en sista present till sin vän. Nej! Det kanske till och med var en gravsten. En mörkgrå med guldskrift: "Här vilar min vän, lilla Henrietta", eller vad hon nu heter.
Och under texten så har man huggit ur Henriettas profil i silhuett. ÅNEJ!
Jag bestämmer mig för att le tillbaks och ska precis luta mig fram för att klappa tanten på handen då hon reser sig för att kliva av.
- Hejdå och LYCKA TIIILL!!, ropar jag så snällt jag kan men hon vänder sig inte ens om och ser åt mitt håll."
Oh dear. Som hämtat ur mitt liv :D
Boken "Marley och Jag" var också helt underbar. Nu längtar jag tills den kommer ut på bio. Då blir det systramys, cant wait!
Huvudpersonen i boken sitter på pendeltåget en dag påväg hem från jobbet.
"Jag sitter mitt emot en tant som konstant pratar aldeles för högt i sin mobil telefon. Jag blir mer och mer irriterad eftersom hon inte ens kan höra sina egna tankar där på tåget. Tanten lägger äntligen på. Hon tittar på mig och ler. Jag tänker verkligen inte le tillbaks. Hon kan gott få känna att hon förstört resan för en medpassagerare med sitt telefonskrikande. Jag stirrar argt på henne. Tanten tittar ledset ner i golvet. Nu hänger hon med huvudet som en sorgsen tulpan. Men vänta lite här nu. Har jag blivit en tjurig typ som vägrar le mot en gammal tant, bara för att hon ska lära sig till nästa gång att inte prata så otroligt högs i sin mobiltelefon? Borde jag inte vara förlåtande och vänlig istället och sprida lite glädje i tunnelbanans kalla ljus?
Stackars lilla tant. Hon kanske pratade med sin endaste vän. Som hör lite dåligt. Sin enda stackars döva vän som snart ska dö. Och nu hade skriktanten kanske varit ute i affärer och letat efter en sista present till sin vän. Nej! Det kanske till och med var en gravsten. En mörkgrå med guldskrift: "Här vilar min vän, lilla Henrietta", eller vad hon nu heter.
Och under texten så har man huggit ur Henriettas profil i silhuett. ÅNEJ!
Jag bestämmer mig för att le tillbaks och ska precis luta mig fram för att klappa tanten på handen då hon reser sig för att kliva av.
- Hejdå och LYCKA TIIILL!!, ropar jag så snällt jag kan men hon vänder sig inte ens om och ser åt mitt håll."
Oh dear. Som hämtat ur mitt liv :D
Boken "Marley och Jag" var också helt underbar. Nu längtar jag tills den kommer ut på bio. Då blir det systramys, cant wait!
Kommentarer
Postat av: Christer
Jag kan hämta dig om ingen annan gör det..
No problemas..
kram
Postat av: Christer
Vet inte om det gick fram..men jag kan hämta dig om ingen annan vill det och kan det bättre..
No problemas igen..
kram
Trackback
