Sitter med gråten i halsen och vill hem till min Victor mer än någonsin. Syrran Sofie har äntligen skaffat blogg där hon uppdaterar deras tid på sjukhuset nu under högdosen. Hon har lagt upp bilder så jag kan få se dem allihop och det känns verkligen som en sten fallit från mitt hjärta, men nu saknar jag honom så otroligt mycket.

FAN. Jag brukar inte bli såhär. Jo jag vet vad ni tänker, att "det brukar hon visst", men tro mig. När jag är borta från Sverige så stortrivs jag och längtar egentligen aldrig hem. När det kommer till Victor är jag så otroligt svag på den punkten. Mitt hjärta finns hos honom numera. Mina tankar handlar alltid om Victor. Mosters hjälte, med den elaka jävlacancerfaaaaaaaaan.
FAN det är så frustrerande att ens tänka på. Ge hans cancer till mig så slipper den lilla pojken lida. Tänk om det vore så enkelt.   



Idag är det 9 månader sen Robert lämnade jorden. Idag gick jag till en vacker kyrka och tände ljus för honom och bad för hans familj. Det känns så konstigt. Här är jag i USA, 9 månader senare. Snart har ett år gått, ett år sen den där födelsedags-frukosten med honom, ett år sen den sista kramen. Fyfan. Ännu en ängel finns nu ibland oss.

Vilken jävla skitdag.