.

Två månader har gått sedan Victor fick sina små ängla- vingar. Den 14e April blev en mardröm för vår familj och många andra. Två månader av många mardrömmar, tårar, minnen, ångest och rädsla. Jag vet inte om tiden har gått sakta eller om den har gått snabbt. Ibland känns det så overkligt att jag inte ens vet om det har hänt på riktigt eller inte.

Igår var en mycket dålig dag för mig. Jag vaknade och ropade på Kaisa, hon kom och höll om mig och jag bara grät. Sen höll det på sådär lite till och från hela dagen. Min kära new zealander som jag hade på besök fick stå ut med många gråtattacker (av mig) och många snäsiga kommentarer. Som tur var så förstod han, på något sätt.



Idag har det hänt något, vad ska jag säga, otroligt.
Några veckor innan Victor dog så skaffade jag en liten docka till honom. Den hade mjuk kropp och såg ut lite som Victor. Han tyckte inte om dockans långa ögonfransar (förmodligen för att han inte hade såna långa själv) så vi klippte tillsammans bort dom från dockans ögon. Victor tyckte genast bättre om dockan då. Vi satte på dockan plåster på huvudet och Victor skulle bestämt ha ett likadant på sitt lilla skalliga huvud. Dockan fick också en likadan sjukhusrock som Victor. Vi tog tempen, blodtryck och Victor lekte med dockan som vilket barn som helst. Han älskade sin docka.  
När Victor dog så låg den brevid honom i den lilla spjälsängen. Det var sista gången jag såg den dockan. Den bara försvann, och det har stört mig något otroligt. Jag vill se dockan igen!!! Så har jag tänk nästan varje dag sedan Victor gick bort. Den fanns ingenstans.

Sofie och Peter var idag på återbesök på Akademiska, vilket var något extremt jobbigt för dem. Men de tog tjuren vid hornen och åkte dit. Gissa vad de hittade..
I en liten dockvagn ser dom en liten docka ligga. De ser att den har avklippta ögonfransar och något klister på huvudet. De skickade genast ett mms med en bild på dockan till mig och frågade om jag kände igen den. Det bara brast. Tårarna sprutade och jag förstod genast att det var en av meningarna till att Sofie och Peter tog modet till sig och åkte till sjukhuset. Trots det svåra med att möta rädslan och komma tillbaka till det som varit, så fann de Victors sista lek-kamrat.
 

hej, vi känner ju inte varndra men jag följer victors blogg varje dag. Gud va kul för dig - och för Peter och Sofie - att de hittade dockan. Undrar hur den försvann? kanske fick något annat litet barn nöjet att leka med den när han eller hon behövde det som allra bäst. Men nu ville den tillbaka till victors familj.

tror verkligen att det var meningen att de skulle dit i dag, jag tror på sånt.

Känner inte heller varken dig eller Sofie & Peter men följer hennes blogg dagligen. Vad bra att dom "tog tjuren vid hornen" och åkte dit idag fast det säkert hade varit skönare att låta bli, i alla fall för stunden. Dockan var nog ett tecken på att dom tog rätt beslut. Skönt för dig att få veta var dockan fanns. En himla fin tanke av dig att köpa en docka till Victor som såg ut lite grann som honom, utan hår och sedan även utan ögonfransar. Det är kärlek det! Varma tankar till Er alla Ni som är Victors fina familj!

hej jag läser sofies blogg varje dag och är så himla berörd av deras(eran) orättvisa resa,det är något man fasar för ska hända en själv ch bara tanken får mig att må dåligt! känner med er så enormt mycket och ja tycker ni verkar vara en sån underbar familj som victor verkligen ska ha varit stolt över,det är han nog än idag och att han fick all kärlek och alllt han kunnat önska sig den sista tiden tvekar ja inte en sekund på! jag beundrar sofie och peter enormt mycket,även er alla andra runt om kring victor..!



jag förstår verkligen att det måste kännas otroligt skönt att dom hittade dockan!



skönt om dig!

många varma kramar

Åh vad härligt att de hittade Victors docka! Undrar hur den kunde försvinna och var den har varit, men så speciellt att den låg där i lilla vagnen när Sofie och Peter kom tillbaka dit för att "knyta ihop påsen".



Jag läser Victors blogg varje dag och har även tittat in till dig, men inte lämnat något avtryck förrän nu. Jag förstår att det måste vara en fruktansvärd förlust för dig också, din älskade lilla systerson och gudson. Han verkar ha varit omgiven av enormt stark kärlek, den lilla stjärnan.



Varma kramar från Skåne.

Tänkte mycket på Victor och er igår...tänk att det har gått två månader. Fina lilla killen....

Starkt av Sofie och Peter att dom orkade åka till sjukhuset, måste ha varit så jobbigt. Men fint att dom hittade Victors docka, det var nog som du skriver, meningen att den skulle hitta hem...



Hoppas du får en härlig resa i sommar!



Kram

Malin

Precis som de ovan skriv. er, jag läser Victors blogg varje dag och tittar även in här emellanåt.

Jag är glad att Sofie och Peter åkte tillbaka till sjukhuset idag. Tror det är viktigt även om det är svårt att förstå just nu.



Vad bra att de hittade dockan. En liten hälsning kanske...



Jobbigt att du haft en dåligt dag. Förstår att det går väldigt upp och ned. Hoppas det känns lite bättre nu.



Kram

Tessan, mamma till Ida och Tim

Men så härligt att dockan fick komma hem! Det är verkligen en härlig bild på Victor med dockan, har läst om hans lek med den i tidigare inlägg. Att den lilla kämpen hade så mycket kärlek runt sig är verkligen tydligt!



Kram!

Grät när jag läste ditt inlägg. Så skönt Victors lek-kamrat kommit till rätta!! Nu slipper du/ni gräma er över det. Man snyftar till och tårarna stiger i ögonen när man tittar på bilden på Victor och lek-kamraten. Er Älskade Prins!

Och som alla ovan har skrivit känner jag också.



Varma kramar!

Hej Josefin,



Jag uppmanar alla som läser min blogg att nominera Sofie och Peter till Årets BLOK 2009. Jag hoppas att fler komma följa mitt exempel. =)

http://tankarfunderingarochannat.blogspot.com/2009/06/hjalp-mig-nominera-denna-blogg.html



Må så gott!

Kram Jessica

<3

Tänker på er! Hälsa hela familjen från oss.. kramar om