Hur svårt kan det vara?

Många har svårt att finna kärlek, vissa är blinda av kärlek, många blundar för kärleken och så finns det de som alltid träffar "det rätte" hundra gånger om medans vissa aldrig upplever kärleken alls. Vissa ger enormt mycket kärlek, vissa ger aldrig något tillbaka. Jag har kompisar som alltid har pojkvän, vissa som aldrig har haft pojkvän, några som alltid dejtar, som aldrig dejtar, som vill dejta, som bara har intima förhållanden, och vissa som både vill och inte vill ha något med killar att göra.
Jag är nog den som är allt av det där.

Jag vill inte dejta, inte på riktigt. Det är kul ända tills någon får känslor. Jag vill inte ha en pojkvän, absolut inte just nu. Och är jag verkligen den enda i hela världen eller? Är jag den enda som känner för att kräkas när jag ser ett nyförälskat par på tåget, hand i hand och med tungorna i varandras halsar som den värsta splatter-filmen? Varför gång jag pratar med någon om mina känslor kring förhållanden så ger mig min samtals-partner en blick som om jag precis berättat att jag konverterat till Kabbala-religionen och ska ge mig ut på scientolog-äventyr med Tom Cruise och Madonna.

De män som väl börjar tycka om mig verkar vara i en klass för sig, eller låt mig säga: i många klasser för sig. Underbara män MEN är han inte pundare så är han en torr-boll, latmask/atlet, arbetslös/arbetsnarkoman, och antingen är han hemlös eller så bor han med sin flickvän (!!) eller sitt ex (??). Och helt seriöst! Är det lätt att finna känslor hos någon som har fullt av söta bilder på sin förra tjej i sitt hem. Nej!

Är jag rädd för att bli sårad? Självklart, vem är egentligen inte det? Men mitt största problem med förhållanden är förbindelsen till denna "någon" Jag vill ju ut i världen och resa, och att dela mitt hjärta och liv med någon betyder att jag då blir fast på ett och samma ställe. MARDRÖM! Även om min "kanditat" nu skulle råka bo utomlands så blir jag ändå fast på ett och samma ställe, fast utomlands. Och när jag, som alltid, påpekar detta så får jag det förstående desperata kärleks-fjantiga svaret att han självklart vill ge sig ut i världen tillsammans med mig. Men som vanligt. Ord och inga visor.

Tattoo
Jag älskar verkligen min nya tatuering. Den symboliserar mig och min passion för resandet. Den påminner mig om varför jag lever och varför jag vill påbörja nya äventyr. Den påminner också mig om att fortsätta vara min själv och att inte ändra mitt liv och mina drömmar  bara för att någon kille erbjuder mig ett förhållande.
En vacker dag kommer jag säkert att öppna upp mig och känna annorlunda men då måste det få vara på mina villkor.
Sådan här är jag och jag är så trött på att bli ifrågasatt om hur jag resonerar när det handlar om mig och förhållanden.

Missförstå mig inte nu och tro att jag har något emot kärlek, det är det finaste som finns.
Jag är bara inte redo att ge det än. Och det kommer nog ta ett bra tag.