OptiPist?
Jag försöker verkligen att förbli optimist. Att förbli posetiv och att tänka i de rätta banorna för att inte ge upp hopp om både det ena och det andra. Det är iaf vad mitt liv handlar om. Att ständigt försöka fösa undan negetivitet och klamra mig fast vid de tillfällen som får mig att le och må bra. Jag ska inte ljuga eller klaga, det finns mycket fint och posetivt i mitt liv, men också mycket sorg, hopplöshet och tårar. Det sägs att om man inte är optimist så ska man inte befinna sig i närheten av ett barn med cancer, det sägs också att av negetiva tankar så skapas negetiv energi som i sin hand kan ha stor effekt och påverkan på allas våra liv. Jag vågar knappt tänka på något hemskt, jag är så rätt att det ska ha effekt.
Jag är så rädd att om jag ska börja tänka i de banorna så kan jag inte sluta tänka på det alls. Därför måste jag hela tiden göra något, träffa någon, prata med någon. Eller bara städa, blogga eller se på tv. Allt för att mina tankar ska hålla sig borta, precis som när man är rädd för att somna för att man kanske får mardrömmar, därför håller man sig vaken. 
Tyvärr så kan man inte alltid hålla sig sysselsatt, man kan inte för evigt vara vaken, någon gång kommer det, och det är det jag är så rädd för just nu. 

Det var så länge sen jag gick på en promenad och såg hur vacker omgivningen är, som jag annars så ofta gör.
Är det för att jag inte SER någon vacker omgiving eller är det för att jag inte kommer ihåg hur man kollar?
Det var länge sen jag såg något som jag uppskattat så mycket att jag velat ta ett kort och föreviga bilden. Är det för att jag inte uppskattar det jag ser eller är det för att min kamera ännu är på lagning? Jag vill åka in till stan en solig dag och köpa en latte och lyssna på en shysst låt i min Ipod (men då måste jag först köpa en Ipod :S ) och sätta mig vid vattnet, helst helt ensam. Jag behöver verkligen försöka hitta mitt "GO" igen så jag fortsätter ha styrka för de som behöver mig. Måste nog hitta lite mer optipism..