Sitter och laddar inför Desperate Housewifes, kom precis in från en bitande kylig promenad som jag hade i sällskap med lillasyster Ida. Båda har varit döförkylda i cirka tio dagar nu men båda börjar krya på oss så träningen får sätta igång på allvar igen känner jag. 
Det är ju helt värdelöst att hösten/vintern är här. Dagarna går väl an då solen skiner men så fort solen gått ner så försvinner livslusten helt. Det suger speciellt mycket att inte ha bil. Det är för kallt för att gå till träningen så då slutar det oftast oftast med en hemmakväll i soffan under en filt och en påse godis framför sig. 
Att inte ha en bil får mig att gå under. Gud så bortskämd man låter men det som är värst med att inte ha bil är att jag inte kan ta mig till Victor gravplats. När jag har tillgång till bil är jag nästan där varenda dag men annars blir det ytterst sällan. Visst kan jag ta bussen men jag orkar inte betala 80 kronor fram och tillbaka för att åka i 6 minuter i en fullsatt buss som aldrig går rätt tider. Jag får dåligt samvete både för Victor och inte allra minst mig själv. Känns som jag sviker honom när moster inte kommer dit för att sjunga en sång, blåsa en ballong och blåsa blåsbubblor för honom. Jag vet ju självklart att Victor inte hänger runt sin gravplats, jag menar, varför skulle ett litet barn vara på en kyrkogård? Jag hoppas innerligt att hans själ finns framförallt hemma i sitt rum, och i allas våra hjärtan. Men endå kommer dessa samvetskänslor varje sekund jag tänker på att jag inte varit där. Det är ju en plats vi skapat för honom, en plats där jag känner att jag kan prata med honom utan att börja storgråta av saknad. Mitt hjärta känns lättare när jag varit där. Varför vet jag egentligen inte. 

Imorn kanske det blir en riktig långpromenad till Victor.
Det beror på kylan, men som sagt.. Vad gör man inte för kärleken?