Hur kan jag ens tanka tillbaka hur det var for ett ar sen da vi satt med smartan i hjartat som at upp oss langsamt inifran. Pasklunch dukades upp pa langbordet i avdelningens sallskap-rum, och vi at sakta utan nagon som helst aptit. Vi andades for att overleva men kanslan av att vara omgedda av doden gick inte att undvika. Dessa dagar i pasktid ar inristade som ondkefulla arr i vara minnen for att for ett ar sedan under dessa dagar sa lag varan prins i en kamp om sitt liv och vi stod handfallna och hjalplosa brevid och sag pa, vantandes. Om 14 dagar for ett ar sedan hande det som inte fick handa och tiden av smarta gick inte att rakna i dagar utan vi satt fast i ett tidslost vakum av chock och tarar.

Men dessa 14 dagar i vantan gav oss de sista stunderna med var alskade Victor. De gav oss stunder av att halla hans lilla hand i var och att fa viska ord i hans oron som kanske skulle bli de sista. Vi gav honom leenden och skratt som vi hoppades folja honom i sjalen pa vag till andra sidan. Vi gav honom lika mycket karlek som det fanns smarta i vara andetag. Dessa dagar i paskens tid kommer att folja oss var vi an ar pa jorden, hur lang tid som an kommer ga. Dessa sista tider med var prins kommer aldrig att andras, eller suddas ut, de sitter lika inristade som de ondskefulla arr som finns i vara minnen men de ar ocksa lika vackra som ett leende fran den du alskar, eller som solens forsta stralar efter en lang vinter. Trots all smarta sa fick vi trots allt sista minnen och stunder med var prins.

Victor jag saknar dig och var an i varlden jag ar faller jag tarar sa fyllda med karlek, bara for dig.