Haller ett litet liv i mina hander. Kanner knotorna i den magra kroppen och den lilla flickan ar helt livlos i min famn. Kroppen ar kokhet och hjartat slar sa fort att jag bara vantar pa  att det ska sluta sla. Jag haller henne tatt mot mig och viskar karlek i hennes ora, sjunger lugnande latar  och hoppas pa att hon hor mig. Sitter under ett trad och ar rasande. Rasande over varfor ingen tar denna flicka till sjukhus, varfor ingen ser efter hur hon mar. Hon ar lamnad till mig, en framling som faller tarar for ett okant barn. Runt kring oss star fullt med vuxna och de skrattar. De skrattar at mig som tar hand om henne och de hanar min oro. Ibland vaknar lillan till och da haller jag vatten fran min hand i hennes mun, forsoker mata henne med en banan men ingen aptit finns. Flickans mormor kommer ibland och ritar ett kryss i marken och visar skrattandes hur flickan ska upp i himlen. "HOSPITAL!" forsoker jag forgaves fa fram men de skrattar tillbaka "No hospital madame" och pekar upp i himlen.

De vill att denna flicka ska do sa att de far en borda mindre i familjen som redan har tre stycken dottrar. De vet mycket val att var organisation star for alla kostnader men later oss inte ta henne dit, for da vet dom att hon kanske blir battre och kommer komma tillbaka. Jag tanker pa Victor och hur bra vi forsokte fa honom att ha det hans sista tid. Fullt av karlek bara for honom. Denna lilla flicka i samma alder vill ingen veta av. Kanske ar det bast for henne att forsvinna fran denna grymma varld? Komma till en battre plats nagon annanstans? Jag vill inte men blir tvungen att lamna henne i hander som inte bryr sig. Jag maste aka hem fran byn men vill inte. Nar jag kommer hem gar jag till Madan (var framsta ledare) och forklarar den hemska  situation. Han forklarar lika bedrovat att han gjort allt han kunnat med utan foraldrarnas tillstand far ingen av oss ta barnet till sjukhuset. De vill att hon ska do sa att de ska slippa ta hand om henne och det finns absolut ingenting vi kan gora at saken.

Angest hela natten, kan inte sluta tanka pa henne. Har daligt samvete fastan att jag vet att jag inget kan gora. Nar jag kommer tillbaka dagen sa ser jag mig omkring efter henne, langre bort ser jag ett litet magert liv som i den smutsiga sanden kommer gaende emot mig, ett litet leende skymtas nar hon stracker armarna for att komma upp och kramar mig hart. Jag kanner hur klumpen i halsen blir storre nar jag inser att hon klarat av natten. Forldrarna gar nu ocksa med pa att ta henne till sjukhus sa nu kommer hon att bli bra. Jag kan anda inte hjalpa att tanka pa att hon kanske hade haft tur om hon gatt bort och lamtan sin grymma familj, och jag tanker inte heller skammas over hur jag tanker. Hon kommer aldrig att fa leva ett vardigt liv sa lange hon fins kvar i denna varld.

(Dagen innan sjukdom)




(en trott sjuk liten tos, samma flicka)