Nu är jag och Fredrik certifierade att dyka ned till 30 meter, vilket betyder häfigare dyk, mer djurliv, fler koraller och mera spänning. Dessa små sötnosar träffade vi på när vi dök imorse kl 05:47. De sällsynta Thresher-sharks som bara finns här i de djupa haven runt Malapascua. HJÄLP!









D

Vi har kommit till Malapascua Island och bosatt oss i en fin bungalow med utsikt att DÖ för. Balkongen som vetter ut mot havet bjuder på panorama-utsikt over det turkost korallrika havet. Resorten har en liten pärla till privatstrand precis under vårt lilla hus och där är vattnet klart och sanden kritvit.

Jag vaknar på min födelsedags morgon av en fantastisk pojkvän som skrålar "Ja Må Hon Leva" och kommer bärandes på en frukostbricka fylld med nybakt bröd, fruktsallad, juicer, nutella, italienskt kaffe och egenplockade blommor. Vi går ned till stranden och avnjuter frukosten under ett parasoll och tar oss ett långt dopp i havet. Sen meddelar min älskade att han bokat in oss på helkropps-massage och ned kommer två massöser som bäddar iordning sina britsar med saronger, oljor och handdukar. En timmes knådande av varje lilla kroppsdel i skuggan på stranden. SÅ avslappnande!

Vi dricker sen Boracay-drinkar och badar tills det är dags för lunch. Det blir på en restaurang inne i byn.

När solen börjar gå ner och vi efter en välbehövd dusch på rummet ska slå oss ned på balkongen så försvinner Fredrik iväg ett tag. När han väl kommit tillbaka och jag för tillåtelse att gå ut på balkongen så möts jag av ett sken av tjugofyra brinnande vita ljus som han fäst på en driv-vedsplanka (Fredrik har förmågan att skapa fantastiska konstverk av ingenting). En kall flaska vitt vin står uppdukat på bordet med två glas brevid. Jag blir rörd till tårar för att han gjort så fint.

När jag blåst ut ljusen och druckit upp vinet så går vi till en italiensk restaurang med bord på stranden. Rutiga dukar, levande ljus och en riktig brakmiddag med Gnochi-gratäng, grillat kött på spett, mozzarella sallad med oliver och tomater och ljuvligt hembakt bröd. Im in heaven!

Jag har haft en fantastisk födelsedag, precis som jag önskat, och jag känner mig fantastiskt lyckligt lottad över att ha en sån fin pojkvän som gör så mycket för mig som Fredrik gör, inte bara på min födelsedag, utan varje dag! Han gör mitt liv så mycket lättare, så mycket bättre, bara genom att låta mig vara hans. Det här är kärlek, på hög nivå!







































Tyvärr blir det här ett inlägg utan bilder, då kamerasladden blev kvar hos vår filippinska familj men vi ska försöka ordna så att det går att lösa iaf. Imorgon flyttar vi till ett nytt ställe där vi ska gå en "deep dive" kurs och i övermorgon ska vi ned till 30 meters djup och dyka med olika slags hajar. Bland annat de sällsynta Tresher Sharks som finns runt Malapascua. Hjälp! Vad håller vi på med???

Vi har hitills spenderat runt 2 veckor i Filippinerna. När vi kom till storstaden Manila så blev vi lite besvikna och längtade att få komma till det fina Filippinerna som vi hört så mycket om.
Första topnotch stället var Coconutt garden. God mat och otroligt vackert. Jag blev biten av en tusenfoting och helad av en gammal fiskare med hjälp av spott och bön. Vi hade en jätte giftig orm på rummet runt min väska  och annat smått och gott. Vi fick vara med om att släppa ut små sköldpadds-ungar i det vilda havet. Vi har ö-levt, som vanligt, snorklat, badat och festat. Höjdpunkten var när vi var på ön Blue Cove och lärde känna en stor filippinsk släkt som var där på sin årliga semesterutflykt. Hälften var fiskare och de var runt 30 personer. Vi drack billig rom hela dagen och dansade på stranden till långt inpå små-timmarna. Dagen efter så blev vi glatt medbjudna på deras massiva Banka-båt som Fredrik stolt fick köra mot San Vincente. Vi fick äran att låna ett liten skrymsle på vinden i deras hus i en liten liten fiskeby, där vi fick en sovplats.
De kommande dagarna bodde vi hos dem och de turades om att få vårat sällskap. Det var stora släktmiddagar, dans hela natten, karaeoke, rom rom rom och mer rom. Uppassade till tusen fick vi några fantastiska dagar med de mest underbara människor. Vänner för alltid, minnen för livet.

3 år sedan vår lilla kille fick sina vingar och sin frid. Ännu en dag då klumpen i magen växer sig större, saknaden blir lite starkare och minnena lite klarare. Vi sörjer vår Victor med all kärlek i världen, men vi hatar orättvisan i att han togs från oss.

Här på Palawan i Filippinerna har vi tänkt till tusen på er där hemma, ni som åkt till graven, ni som varit ledsna. Förlåt för att jag inte är där hos er en dag som denna. Den 14e april kommer för alltid vara ett datum då sorgen blir lite större, men vi ska minnas vår fina kille med glädje, med all den glädje han gav oss medans han fanns på jorden.

Jag och Fredrik gjorde en vacker liten "mini-flotte" av kokosnöt, blad och blommor och snäckor som vi plockade, vi satte den i havet vid en klippa och den flöt länge länge för Victor.

Emellan dyken har vi fått se makalöst vackra öar och små fiskesamhallen där jag lyckats få fina bilder på stränder, fina små skrutt-ungar (som jag kallar de små barnen) som mer eller mindre verkar leva i vattnet och också några bilder på vårt fina boende på ön Mabul som jag gärna vill dela med mig av innan vi fortsätter färden mot Filippinerna. 

När jag och Fredrik bestämde oss i Indien för att ta dykcetrifikat tillsammans blev vi båda efter första dyket fast i sporten. Vi båda älskar känslan av den tunga utrustningen på ryggen, att hoppa ned i det stora blå och sedan pysa ut luften ur bcd:n och sakta sjunka ner mot havets botten. Under våra 6 dyk på olika platser här i Borneo fick vi möta enorma jätte-sköldpaddor, läskigt stora muränor, sjöhästar, jätte bläckfiskar och tusentals andra fiskarter som man annars bara ser på tv. Vattnet är så klart det bara kan bli och korallerna levande och färgsprakande. Vi dyker runt stup, gamla vrak och varje dyk bjuder på något nytt varje gång, vi får aldrig nog, vi är båda förtjusta till tusen av spänning, tystnad och äventyret som finns under havets yta.

Samma dag som vi kom ned från Mt. Kinabalu så satte vi oss på en buss och åkte tvärs över delstaten Sabah och kom till djungelområdena runt den mäktiga floden Kinabatangan. Vi bodde i en hydda precis vid floden och skulle spendera kommande tre dagar där. Dagarna spenderas i en liten privat båt, spanandes efter apor som Orang-utan och Proboscis-monkeys - aka Näsapor, vilda pygme-elefanter, massiva krokodiler och andra djungeldjur. Vi hade fantastiska flodfärder och fick se mer än vi kunnat hoppas på. Till vår stora besvikelse stötte vi inte på några Orangutanger men det var fantastiskt iaf. Att sitta i en liten flodbåt glidandes i timmar med exotisk regnskog runtomkring var magiskt, elefanter hördes vråla inifrån skogen, krokodiler iaktog oss från säkert avstånd och apor skrek och kastade sig i trädtopparna. Det blir nog inte mer "vilt" än såhär..

Hr är bilderna på väg upp till toppen, på toppen och på väg ner från toppen..

De flesta vet val att vi befinner oss i Borneo, Sabah. Har finns manga olika aventyr att valja mellan och vi bestamde oss efter nagra om och men att forsoka ge oss pa att bestiga berget Mount Kinabalu - 4095 m hogt.
Vi hade tyvarr ingen utrustning eller ratt klader men vi kopte varsina billiga byxor och ett par vantar i staden Kota Kinabalu innan vi begav oss mot berget.

En buss-resa senare befann vi oss vid berget. Dag 1 besokte vi en fantastisk nationalpark, strosade runt, badade i heta kallor, gick canopywalk (hoga hangbroar) och sag vackra vattenfall och djupa fladdermus-grottor.

Dag tva. Bara anblicken av berget fick oss bada att hapna. Hoooogt upp bland molnen reste sig det magnifikt ENORMA berget framfor oss. Vi anmalde oss till klattringen och satte ivag. Vi bestamde oss for ett ganska sa lugnt tempo men ville inte stanna och vila for ofta for att halla kroppen igang. Fredrik kampade pa i sina gamla slitna Converse och jag sjalv traskade runt i mina kara Coop Forum skor, trasiga sulor och med hal overallt.
Naturen den forsta biten upp var full av gronska, sma backar rann har och dar och ju hogre upp vi kom desto mer svepte molnen runt om oss, det blev kyligare och kyligare.













Vi gick upp till campsiten pa 3 h och 7 minuter vilket var en mycket bra tid for tva otranade typer som vi. Standard-tiden ar 4-6 timmar sa vi kannde oss mer an nojda. Pa vandrarhemmet fick vi ett rum som vi delade med fyra andra. Efter middagen var det bums i sang da vi skulle borja klattringen mot toppen kl 03.00.


Efter nagra timmars vila gick vi upp och kladde oss sa varmt vi bara kunde. Vi kande oss tvungna att hyra tva jackor for att inte frysa ihjal och det behovde vi senare inte angra! Det var beckmorkt, vi hade varsin pannlampa och klattringen var brant. Vi hangde och klattrade i sidorepen och tog oss langre och langre upp for de hala klippvaggarna. Ju hogre upp vi kom ju svarare blev det att andas, syrenivan sjonk for varje sekund. Vi stannade bara ett fatal ganger for att ta varsin klunk vatten och delade pa en snickers for att fa lite energi. Benen var konstant stumma och lungorna arbetade till tusen for att ge oss det syre vi behovde. Timmarna gick och vi klattrade pa sa gott vi kunde. Sista biten var forjavlig men dar var helt plotsligt toppen och kylan var bitande anda in i margen.

VI KLARADE DET!!!

I vantan pa att solen skulle ga upp trodde jag att vi skulle frysa ihjal allra minst men nar solens stralar tillslut gick upp over Borneos vidder smalte sakta men sakert blodet i vara kroppar igen. Att befinna sig 4095 meter hogt uppe pa sydost-asiens hogsta berg gjorde att man kande sig, ja, ratt sa grym! Vi fick fantastiska bilder pa underverket (se nedan) och sen var det dags att klattra ned igen. Fredriks knan smartade sa att han var tvungen att klattra BAKLANGES men raka ben nedfor berget. Det tog oss fler timmar pa nedvagen an vagen upp, hur manga timmar det handlar om vagar jag inte skriva. Mina fotter hade blasor och benen gick knappt att boja men humoret var pa topp efter vad vi precis klarat av. Skorna hamnade i soptunnan sa fort vi kommit ner, det sager nog det mesta.