JAG VILL ATT ALLA SKA VETA!

En syster vet mer om en än någon annan i hela världen.

Jag har världens starkaste systrar. Ni är en sån sann inspiration för mig i allt det ni gör och allt det ni gått igenom. Tårar, skratt, skräck, panik, ångest, hemligheter, bus. Vi har gått igenom mer än de flesta tillsammans vi 3, vi har inte alltid stått starka. Men har en av oss inte varit det så har de andra två stöttat och bärt. Det är äkta syskon-kärlek!
Så mycket gör mig så stolt över er. Ni är mina hjältar! Utan er, ingen Josse.
Tack för att ni finns i mitt liv och för att ni är världens bästa storasystrar.

En syster är både din spegel
och din motsats
/Elizabeth Fishel


Låt aldrig en arg syster
kamma ditt hår
/Particia McCann


Att ha en syster är som
att ha en bästa vän
på besök hela livet.
/Amanda Hector

Den 15:e augusti förra året kom beskedet som förändrade vår familjs liv.
Jag kommer ihåg det som om det var bara några dagar sedan.

Förra året vid den här tiden så hade Victor mycket problem med magen. "vanligt barn-gnäll" tänkte vi alla och kom snabbt över den lite svullna magen. Han är säkert förstoppad, mjölkallergi, många alternativ hade vi för Victors ömtåliga mage.
När magvärken inte gick över så blev Sofie och Peter lite oroliga. Jag kommer ihåg att Sofie ringde mig och berättade att de skulle in till sjukhuset med Victor. Lycka till, önskar jag dem och fortsätter med min vardag. Självklart var det ju inget farligt!

Jag umgicks mycket den perioden med en kill-kompis, jag kan kalla honom för "A". Vi hade kvällen innan varit ute på festligheter inne i stan och låg och slappade nere i min pappas källar-våning. Min pappa var på jobbet så vi hade huset för oss själva. Jag hade haft mobilen avstängd för att få vara ifred men satte efter några timmar på den. Det ramlade in meddelanden på telefonsvar. "Ring omedelbart!" "Vi måste prata" "Ring mig eller mamma fort". Det var min äldsta syster och mamma som hade ringt som galningar till min mobil. "Josse, ring oss, Victor är dålig".. Jag förstod ingenting. Jag ringde utan att komma fram. Min pappa kom i samma stund hem och jag frågade vad det var frågan om. Han sa att han inte ville säga utan att jag fick prata med min syster om det. Jag blev irriterad och fick tillslut ur honom svaret.
"Vi har fått veta att Victor är sjuk, allvarligt sjuk.."
"Jaha, vadå är han kräksjuk eller? Vad menar du med det?", frågade jag och jag kommer ihåg hur hjärtat slog snabbare men hjärnan tog inte in orden. "Allvarligt sjuk"?  
"Cancer", säger han. Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer Cancer.
"Säg inte så där!!!!!!", säger jag argt. Varför ljuga om något sånt? Är han helt dum i huvudet eller? Klart som fan Victor inte har cancer. Det var det dummaste jag har hört!
Men han menade allvar. Jag sätter mig i en fotölj som står brevid mig. Tårarna trycks fram. Jag tror jag ringde till någon. Kanske Sofie, kanske mamma. "A" försökte sitta brevid mig och trösta. Jag förstod ingenting. 

Nu när jag skriver det här så kommer jag inte ihåg så mycket som jag trodde jag skulle komma ihåg. 

Jag måste ta mig till sjukhuset. Jag och Christer åker dit, kommer inte ihåg om "A" var med eller inte. När vi parkerar bilen nere i garaget så möter vi Peter som är påväg till bilen. Han har tårar i ögonen.
"Vad är det som händer", frågar jag. "Vadå cancer". 
"Ja, fattar du inte? Victor har cancer, och inte vilken cancer som helst han har en av de värsta också", säger han och är klart förbannad på sistuationen. Jag hör desperationen i hans röst och jag säger bara:
"Jag måste upp till Sofie!".
"Ja gå till henne för hon håller på och bryter ihop där uppe", svarar han mig. Jag rusar in, trycker på knappen til hissen. 
Jag stiger för första gången in på sjukhuset där Victors sjukdom upptäcktes och här börjar den långa smärtsamma resan som skulle komma att bli en vardag för min syster och hennes familj. .

 

 

Många har hört av sig och bett mig skriva om min resa jag gjorde med mina tjejer från australien i somras. Här kommer en "beröttelse" om en av resorna. Vi båtluffade mellan de Grekiska Öarna. Enjoy!

Jag kan inte ens börja skriva om min resa utan att först säga att jag har haft "the time of my life".De senaste månaderna har varit så sorgsna, stressfyllda, frustrerande och rent ut sagt hemska, så det kändes underbart att få fly verkligheten till en mycket lättare och vackrare tillvaro. Det behövdes!

På väg
Vi tre resande tjejer möts upp i London och övernattar tillsammans i en liten ort precis utanför huvudstaden. Vi har hittills varit på 3 resemål tillsammans, Sverige, Amsterdam och London. Det är den 13e juli och imorgon är det dags att sätta sig på flyget som ska ta oss till Grekland.

Flyget tar cirka 3 timmar men de går fort eftersom vi sitter tillsammans och är spännda av förväntan och kan knappt sitta still. Planet är fullt av resande i alla åldrar. "det är det här jag älskar mest", tänker jag och ser på de olika människorna med olika bakgrunder och liv. Kanske är någon av dem på flykt, liksom jag, ifrån något hemskt som hänt i deras hemland. Kanske är jag inte ensam.

När vi landar i Aten så har vi några timmar på oss tills anslutande flyg avgår till ön Mykonos. Vi går utanför flygplatsen och känner hur den nästan 40 gradiga hettan slår emot våra kroppar. Vi hoppas upp och ner av lycka och försöker intala varandra att det här är faktiskt sant. Vi är äntligen i Grekland.
Allt går väldigt smidigt förutom att vi håller på att missa det anslutande flyget eftersom vi råkat blanda ihop den rätta gaten med en annan. Vi får springa igenom hela flygplasten, tränga oss före igenom Securityn och rusa i panik fram till rätt Gate innan de stängde den.

Mykonos.

Det är tre svettiga, rödblommiga men glada tjejer som sätter sig i det lilla planet. Utsikten från fönsterplatsen är magnifik. Små öar omringade av det mest turkosa vatten man kan tänka sig. Det tar cirka 40 minuter innan vi landar på Mykonos. När vi hämtat upp våra ryggsäckar så blir vi upphämtade av en bil som ska ta oss till det som ska vara vårt hem 4 dagar framöver. Hotel Argo står det på den vita minibussen och vi hoppar in.
Chaffören berättar lite om staden när han tar oss mot hotellet. Vi bor cirka 5 minuter från city med bil eller buss och bara 200 meter från den kritvita sandstranden.
- Woooooow, utbrister vi alla i kör när vi ser vårat hotell. En stor pampig reception och lounge, en underbar pool med ett mycket vackert "relax-area" med fladdrande tunna tyger, soffor, sängar, kuddar och en stor bar med billiga cocktails. 
Det tar några timmar innan vi får komma upp till vårat rum men den tiden spenderar vi vid poolen. 
När vi blir insläppta i vårt rum så kan vi inget annat än att skrika rakt ut. Vi öppnar balkongen och får se havsutsikten bakom de många vit blå husen. Vi hoppas runt i sängarna och är överlyckliga, då hotellet är MYCKET över förväntan. Vi backpackar ju trots allt och hade förberett oss för att sova på golvet i ett varmt rum utan Aircondition. 

  
När vi packat upp så är det dags att få uppleva havet på riktigt och inte från ett plan. Vi håller varandra hårt i handen och kommer närmare det lysande blåa vattnet.
Vi ser på varandra och brister ut i skratt.
- Are you girls as exited as i am?, frågar Bianca och ser ut som hon ska spricka vilken sekund som helst.
-YEEES!!!!, skriker vi allihop och rusar ned till stranden.
200 kort senare är det dags för ett bad. Det är ljummet och kristallklart. Vi tar massor av undervattensbilder med Deannas kamera och bara njuter av att vara långt borta från våra hemländer.
- Hey girls! My camera is broken, i cant turn it on, säger Dee och suckar.
Jahaja, det var den första kameran som gick sönder. Tur att vi har två till!

 
Tre dagar går och den sista dagen innan ön Paros bestämmer vi oss för att slänga på oss bikinin och bege oss ut på upptäcktsfärd. Vi har bara med oss kamerorna och promenerar hela tiden längs havet. Vi får klättra och hoppa och vi får se de mest fantastiska utsikterna. När vi tagit oss runt en stor del av ön på ungefär 1.5 timme så ser vi att vi närmar oss en storstrand som ligger skyddad av höga berg. Vi hör hög musik spelas och tusentals röster som ropar och sjunger.
Vi skyndar oss dit och möts av ett tiotal barer som ligger direkt på stranden, folk som festar medans de badar, snygga dansare på borden och extremt bra partymusik. Vi blir genast tillfrågade av en servitör om vi är här för att festa och vi förklarar att vi inte har med oss en krona.
- No problem girls, follow me! säger den trevliga servitören och tar oss till ett bord med 6 killar i våran ålder. Där lämnar han oss och killarna erbjuder sig snabbt oss att sitta ned. De hade tydligen köpt lite för mycket alkohol för bara 6 personer och hade inga problem alls med att dela med sig. Killarna var jätte trevliga och kom från Kairo, Egypten. MOET champagnen flödade och vi tjejer befann oss i himmelriket. Jag gick ned till vattnet och simmade långt ut och fick snart sällskap av en av grabbarna. Sherif som han hette var den mest naturligt romantiska människa jag någonsin träffat. Vi dök ner mot reven och såg de mest fantastiska fiskar. Efter en timmes bad gick vi upp och hämtade en flaska champagne som vi delade på i sanden lite längre bort från allt festande. Natten var lång och vi alla hade det sjukt kul. Förutom att jag råkade lägga min kamera på stranden så någon trampade på den. Nu är displayen täckt med en stor mörk spricka.  

De följande dagarna är fullfyllda av fest och bad och god mat. Vi lever livet till fullo och tar tusentals bilder med de två (nästan) fungerande kamerorna.
Dagen då vi lämnar Mykonos för att ta båt över till ön Paros så har jag min första ångestattack. Jag tänker på Victor och jag gråter. Gråter gråter gråter och gråter. Tårarna tar aldrig slut och jag vet inte ens varför. Allting var ju så underbart.
Jag ringer mamma som försöker lugna mig med att jag säkert har sådana extrema känslor just för att Victor kanske just nu är mig nära. Det gör mig ännu ledsnare och gråten blir värre.

Paros
Vi lägger till vid en mysig liten båthamn när vi anländer till Paros. Många väderkvarnar uppenbarar sig här och där och det ser mer mysigt ut än en feststad.
- Exactly what we need after Mykonos, instämmer vi alla tre lite lätt.

Jag som fortfarande gråter som ett litet barn stänger in mig på vandrarhemmet där vi bor. Paniken rusar igenom kroppen. "Victor finns inte när jag kommer hem. Han är ju borta!" Jag skriker inombords och tårarna tar aldrig slut. Efter cirka 3 timmar sängliggandes så hör jag stora motorljud som brummar utanför dörren.
 -RISE AND SHINE JOSIE!! hör jag mina vänninor ropa.
 När jag öppnar dörren med rödsprängda ögon så ser jag att de hyrt två stycken 4-hjulingar. De slänger en flaska vatten till mig och jag springer in och hämtar kameran. Dags att upptäcka Paros!                                                                                    
Nu känns allt redan lite bättre. Vi åker högt upp i bergen, långt upp med utsikt över havet, massor av åsnor och bergsgetter, småbyar och slingerkrokiga vägar. Det här hade Victor älskat. Vi åker tills det blir becksvart ute och vi måste vända hem. Tidigt nästa morgon tog vi 4-hjulingarna igen och stack åter iväg på upptäcktsfärd. Vi åkte runt hela dan och stannade på små stränder och åt på grekiska mysiga restauranger. När vi kom hem den sena eftermiddagen så var det dags att ta färgan igen mot nästa ö. 

Mina känslor har nu lugnat sig och tårarna har slutat rinna. Nu är jag redo för nästa äventyr.

Ios.                                                                                                                                                                                                              Stället  vi ska bo på Ios heter Purple Pig stars camping/hostel. 50 meter till en vacker kritvit sandstrand men ingen A/C på rummet. Det är nu över 40 grader varmt i skuggan och svetten rinner dygnet runt. Vår dusch var endast en slangstump och toaletten gick nätt och jämt att spola, men inga sura miner för det inte. Vi hör snabbt talas om ett ställe som heter Far Out Beach-club som låter jätte kul. Vi bor nära så vi går dit direkt. Pooler, alkohol och fest. Vilket partyställe! Några cocktails senare så stängde stället. De hade tydligen bara öppet mellan 10.00 och 17.00.
Vi gick istället ner till stranden. Där träffar Bianca på en gammal kompis från Australien. Världen är liten. Han jobbar tillsammans med 10 andra killar på stranden där de hyr ut kanoter, jetskiis mm och anordnar också tuberides, wakeboarding, vattenskidor, båtutflykter och massa annat skoj. Vi bestämmer oss för att äta middag med dem och sen låta dem visa oss utelivet på Ios. På middagen berättar de om en ny aktivitet de säljer ut på jobbet, Ocean-safari. Det skulle ge sig ut om tre dagar och det var andra gången någonsin de anordnat det. Kajak-paddling, cliffjumps, rockclimbing, snorkling, camping var bara några aktiviteter på schemat.

Vi hade 3 underbara dagar på Ios tills det var dags för det vi såg mest fram emot.

 SAFARI

Först sätts vi på en buss som tar oss 40 minuter bort på andra sidan av ön. Där äter vi lunch på stranden och bekantar oss med de andra nio tjejer som ska med. Efter det så får vi varsin kajak. Jag B och D sätter oss i en kajak för tre personer och de enda anvisningar vi får är.
 - Stay atleast 10 metres close to the cliffs, at  ALL times! If you dont, you may end up at Santorini, varnas vi.                           "Shit" tänker vi men börjar modigt paddla oss ut mot det öppna havet. Solen steker och det är kristallklart vatten enda ner till botten. 12 tjejer som skriker och skrattar, en kajak blåste ut mot havs med tre livrädda irlänskor ropandes på hjälp.   När vi paddlat i cirka en timme så hittar vi rätt. Inne i en lysande blå vik väntar en båt på oss. Där finns Chris, killen som ska ta oss högt upp på klipporna, därifrån ska vi hoppa. Den bortblåstna kajaken kommer efter ett tag tillrätta då en fiskebåt kommit till undsättning och gett dem lift till vår vik. Vi knyter fast kajakerna i Chris´s båt och simmar sen 200 meter till en klippavsats där klättringen börjar. När vi kommit långt upp på berget så vissa av oss började få svindel så säger Chris:                                                                                                                                                                                            -This is the 8 metres jump off. We are going up there.                                                                                                                        Han pekar upp mot himlen. Vissa blir livrädda när de ser hur högt vi ska klättra. 17 meter rätt upp tills vi får luta oss mot en klippvägg och pusta ut. Vi njuter av den fantastiska utsikten. När man böjer sig över kanten så ser man rätt ner på botten tack vare det klara vattnet. Nu är det dags att hoppa. Chris måste såklart börja för att bevisa att vi inte kommer att dö. Det är fullt av vassa klippkanter och man måste hoppa långt ifrån dem för att inte riskera att falla emot och krossas.  Vi håller andan när han ställer sig tillrätta på klippavsatsen. Han erkänner sin rädsla och vi tjejer blir inte direkt lugnare. Han hoppar och faller, faller.. faller.. faller PLASK!! Han klarade det. vi apploderar alla beundransvärt och nu är det våran tur. Bianca är först ut. Hon ställer sig på avsatsen och bestämmer sig rätt fort för att hoppa. Hon tar klivet och faller. Hon landar på rumpan. Hon skriker. Hon har ont. Men hon tyckte det var kul. Nu blev det visst min tur. Mina ben skakar som två apslöv och mitt huvud snurrar när jag ser ner mot botten av havet. Det ser ut att vara max 2 meter djupt och jag är INTE kaxig. 7 ångestfyllda minuter senare känner jag hur mina ben hoppar. Jag faller och faller och det tar aldeles för lång tid. Helt plötsligt simmar jag mot ytan.                                                                                                                                             -  Woooooow! vrålar jag och är så stolt över mig själv att jag nästan spricker.                                                                               Jag klättrar upp igen men nöjer mig med de mindre hoppen. Endast 2 tjejer till klarade av att hoppa det högsta.

Efter några timmar av klipp-hopp så tar vi återigen våra kanoter. Vi paddlar tills vi kommer fram till en enslig liten privat strand, omringad av höga berg och vatten. Det är här vi ska bo inatt. Vi hjälper till att sätta upp solskydd och sen får vi snorkel utrustning. Dvs "glasögon" och snorkel.

Det enda som hörs under ytan är dina egna andetag. långt där nere på botten visar sig en annan värld. Sanddynerna sträcker sig långt bort och massor av fiskar finns omkring oss. Det känns nästan som att man svävar. Vi snorklar in i en liten vik där vi klättrar upp på klipporna och vilar. Chris berättar att det finns en grotta längre bort. Där finns en undervattenstunnel som man kan, om man vill, simma igenom för att ta sig upp på andra sidan där det fins en liten lagun. Ingen vill, förutom jag och Bianca. Vi ser på varandra och VET att vi lovade oss själva att aldrig tacka nej till någonting bara för att det skrämmer oss. Vi skakar hand och hoppar i vattnet igen. Vi simmar efter Chris då det börjar bli mörkare och mörkare. Vi simmar in i en stor grotta och det enda ljus vi har är det som lyser in från solen. Han ber oss titta ner under ytan och där ser vi tunneln. Den var hemskare än vi hade trott. cirka två och en halv meter ner under ytan ser vi ett hål cirka i berget, 1.5 meter högt och cirka 2 m brett.                                                                                                               

Hjälp!                                                                                                 

"Jag kommer aldrig att klara det. Det finns inte en chans i världen" tänker jag tyst och ser att Bianca tänker ungefär samma sak. Chris dyker ner mot djupet. Vi ser hur han tar sig in i hålet och cirka 15 sekunder senare hör vi honom ropa på oss från andra sidan.                                                                                                                                                                              - Oh girls by the way. Dont touch the walls, it might be dangerous.                                                                                                        Jag bestämmer mig för att försöka. Jag gråter lite (pga min klaustrofobi och undervattens-skräck) innan jag tar ett djuuuupt andetag och dyker ner mot hålet. Jag får kämpa för att inte flyta upp och trycket under ytan gör att mina bihålor ger en tryckande smärta. När jag simmar in i det kolsvarta hålet finns ingen återvändo. Det är bara att simma rakt på eller drunka, vi har ingen hjälp alls om något skulle hända, bara Chris och han är på andra sidan. Jag känner hur luften tar slut och hur paniken börjar komma. Då ser jag ljuset lite längre fram. Jag sparkar mig fram och river mig på ryggen av tunnels tak som jag då och då trycks upp mot på grund av trycket. Jag tar mig ur och simmar fort som fan upp till ytan. Jag gråter och klamrar mig fast mot Chris. Aldrig mer (förutom att vi måste simma tillbaka också)!                                         Strax efter mig kommer Bianca också upp till ytan. Vi kramas och är glada att vi lever. SÅ vacker var faktiskt inte lagunen och det var definitivt inte värt det, men jag är glad att jag ändå övermannade min rädsla och bevisade för mig själv att JAG KAN även om jag inte vågar.  Att simma tillbaka var minst lika skräckfyllt och jag tackade gud när vi kom tillbaka till stranden.

Kroppen sved av allt saltvatten och det var dags för en öl och lite vattenmelon. De andra hade redan hunnit sätta upp våra sänger som bestod av ihopsatta solstolar, filtar och sänghimmel (för att skydda oss mot mygg och småkryp). När klockan närmade sig solnedgång så skulle vi bergsklättra upp till toppen på berget. Jag klättrade upp med en ölflaska i varje hand samt kameran hängandes runt handleden. Alla växter verkade vara skapta för att tortera med sina sylvassa taggar och många av oss blödde lite här och där. Men tillslut var vi iaf uppe på toppen. Vi sitter på klippan i hård blåst och ser solen försvinna ner framför oss. Ljuva paradis!

Resten av kvällen fortsätter med kubb-spel, lägereld, nattbad och vodka-tävling långt in på småtimmarna. Sen kröp vi ner i våra solstols-sängar och sov gott, utmattade av dagens galenskaper. Jag vaknade tidigt på morgonen innan alla andra gick upp. Jag gick och satte mig på en sten och såg solen gå upp över havet. Allt var knäpptyst och det enda som hördes var vågorna som sköljdes upp och ner på stranden.                                                                                                                         När alla andra vaknade så blåste det för mycket ute på havet, så vi blev hämtade med båt som tog oss tillbaka till stranden där vi först träffats. Där fick vi frukost som bestod av juice, fruktsallad och grekisk yoghurt. Mums!                           Istället för att sätta oss på den 40 minuter långa bussresan så skulle vi bli tillbakakörda med en skit cool båt med det sjukaste högtalarsystemet någonsin. Jag satt längst fram med 4 andra tjejer, lyssnade på Kings of Leon och båten flög fram över vågorna. Idag var det tydligen de högsta dyningarna för i år och båten dundrade fram och flög högt över ytan innan vi landade med en stor smäll mot vattnet igen. Skitkul! 

Ocean-safarit är nu slut och efter att ha kramats med alla vi lärt känna osv så hämtar vi våra väskor och hoppar på en lokalbuss som ska ta oss till färgan. Nästa destination Santorini.     

Santorini   

Santorini är den ö som jag hört ska vara vackrast så när vi närmar land så njuter jag av det jag ser. Branta klippväggar som högt sträcker sig upp mot toppen. På toppen skymtas massor av blå vita hus. Vanligaste sättet att ta sig upp på är med åsna men vi bestämde oss ändå för att ringa hotellet så de kunde komma och hämta oss med minibuss. Smala vägar och stuprätt ner tar oss den lilla bussen oss upp till toppen. Huvudstaden på Santorini heter Thira och vi bor cirka 5 minuter därifrån gångavstånd. Vårt hotell är jätte fint och värdinnan är en grekisk dam som är aldeles underbar. Hon ger oss varsitt glas vin när vi kommer och det känns redan extremt hemtrevligt.  Ett snabbt dopp i poolen sen så beställer vi hem en riktigt grekisk brakmiddag som vi snabbt trycker i oss tills vi måste lägga oss ned. Sen gör vi iordning oss och sticker in till stan. Vi tar oss in på en liten rockbar och beställer varsin öl.                                                        - Im so tieeeerd, gnäller jag och de andra instämmer. Vi åker hem till hotellet och stupar i säng. Vi behöver sömn. Den saken är säker!

När vi vaknar nästa morgon så har vi en stor och händelserik dag framför oss. Vi tar bussen kl 8 på morgonen och den tar oss till en liten by på andra sidan ön, en ÄKTA Santorini-by. Allt är i vitt, rosenträd och vindruvor lite här och där. Åsnor smyckade vackert med pärlor går runt i den lilla staden och massor av gamla ruiner finns att se. Vi stannar och upplever den lila byn i cirka två timmar tills vi hoppar på nästa buss som tar oss ner till vattnet. Där väntar ett stort skepp som vi hoppas på. Skeppet ska ta oss ut till vulkanen som vi ska bestiga. Det är ett gammalt skepp i trä med segel och det är jätte vackert. Vi kommer fram till vulkanen och börjar vår promenad till toppen. Jag är den enda som har på mig flipflops och mina fötter blöder redan av de heta sylvassa forkolnade lava-stenarna. Det tar oss cirka en timme att ta oss upp till toppen på den aktiva vulkanen. Den består av 4 kratrar varav en ryker lite här och där. Vi förväntade oss att få se lava och eld så vi var lite besviken när det mesta bestod av gråa och svarta stenar. "Jaja nu har vi iaf sett vulkanen" resonerar vi och börjar vandra neråt igen.  När vi är på skeppet på väg tillbaka så stannar vi till på andra sidan vulkanen. Där hoppar vi passagerare ner i vattnet och simmar cirka 300 meter in igenom vulkanens svarta väggar. Där inne finns heta källor och en slags lera som ska vara väldigt bra för hyn. Det stinker men det är varmt och skönt.                                                 Dagen har varit fylld av motion och skulle kunna jämföras med ett riktigt Bootcamp men vi klagar inte, bättre motion går inte att få. Skeppet tar oss tillbaka till Santorini, men en annan del av ön. Jag får där min efterlängtade överasskning.       "Yeeeeeeeeeeeeees, DONKEYS!!!!" vrålar jag och hoppar upp och ner när jag ser den långa branta vägen upp för klipporna med åsnor som rusar upp och ner för sluttningen.                                                                                                             "Oh nooooooo!" klagar tjejerna i kör. De vill inte rida på de kända grekiska åsnorna. Jag är däremot överlycklig. Att rida på åsnor på en äkta grekisk ö är något jag längtat efter länge länge (ända sen jag såh filmen "Systrar i jeans" första gången). När vi närmar oss åsnorna som ska transportera oss upp för berget så skriker alla greker på oss. Vi fattar ingenting men de låter jätte arga och knuffar upp oss på varsin åsnerygg. Åsnorna stampade nervöst av deras skrikande och vi ser hur Deanna försvinner på sin åsna in bland de andra tusen. Jag och Bianca står själva kvar och hon ser livrädd ut. Helt plötsligt så går det undan. Min åsna (som jag döpt till Pluto) småspringer och krockar hela tiden med de åsnorna framför. Min Pluto är en äkta racer-åsna. Biancas åsna försöker hela tidenklättra upp på bergsväggen, hon blöder på benet. Halvvägs upp och jag skrattar så mycket åt Biancas klättrande åsna att jag nästan kissar på mig. Min springer fastän jag inte vill. De är MONSTER-ÅSNOR. Jag trodde att åsnor var lite långsamma, trötta och vänlit sinnade. De här åsnorna kom någonstans nedifrån. "Vägen" som vi red på var cirka en meter bred och till vänster stupade det säkert 200 meter ned mot havet. Jag var lite orolig att min åsna skulle gå för nära kansten när han försökte köra om någon. Jag vet inte hur lång tid det tog men kul var det. Bianca nästan grät lite över sina skrapsår och vi mötte Deanna på toppen. Vi behövde varsin öl, så vi hittade en underbar restaurang med utsikt över de blåvita husen, de lysande blå havet och vulkanen lite längre ut till havs. Magiskt!  Vi stannade i den byn tills solen gick ned. Sen åkte vi tillbaka til hotellet. Vi var alla 3 helt slutkörda efter en mycket intensiv dag så vi stupade i säng.

Vi vaknade klockan 2.00 mitt i natten och insåg att vi var tvungna att gå ut. Det var ju trots allt sista natten i Santorini. Så tre klänningar och 6 redbull senare tog vi en taxi in mot stan. Vi fick en helshysst kväll och vi dansade långt in på småtimmarna. När vi kom hem från våran utekväll hann jag sova cirka 2 timmar, sen var det dags för mig att packa och lämna hotellet. Jag skulle åka med ett annat flyg än tjejerna så efter jag sagt ett känslosamt hejdå till dom begav jag mig mot flyget som tog mig till Aten.

Jag är på dåligt humör och vill inte lämna Grekland, inte än! Det hade blivit en felbokning så jag lyckades få mig en plats i Buisness Class. Tiden går, vi lyfter aldrig. Vi får ett besked av piloten att något är fel på planet och att en tekninker tillkallats. Planets A/C funkar inte och vi sitter fast på planet under cirka 4 timmars tid, i 45 gradig värme, på en startbana.  Småbarn skriker, äldre människor svimmar och vi andra är bara förbannade och vill ut därifrån. Det enda flygvärdinnorna har att erbjuda är ljummet vatten. Många passagerare hade sina djur nere i lastutrymmet, hundar och katter, och de gråter för att de är så oroliga. Till slut kommer en buss och hämtar oss och tar oss tillbaka till terminalen. Planets passagerare är fulla av ilska och efter några timmar fast på terminalen så bryter ett slagsmål ut mellan 4 greker. Några vill slå piloten, några vill slå dem för att de vill slå piloten. Det var allt jag uppfattade. Jag ser en kille sitta för sig själv. JAG BEHÖVER SÄLLSKAP!!                                                                                                                                                             - Hej reser du också själv?, frågar jag då jag förstått att han är dansk.                                                                                              - Jamen chamen blamen ain svainlain jaaaay!,  svarar han och jag fattar ingenting.                                                                     - Maybe we should speak english instead, svarar jag på engelska och han skrattar åt min förståelse för danska.               Vi bestämmer oss för att gå och dricka öl, världens bästa idé. 4 öl var och några timmar senare blir vi informerade att vi kommer få ta in på hotell över natten. Jag och dansken kommer redan så bra överänns att vi tar in på samma, samma rum till och med. Vi drack Ouzo och såg på dyra filmkanaler ( det fick SAS tåla). Vi hade en jätte trevlig kväll och på morgonen fick vi äntligen flyga till Köpenhamn. Jag var övertygad om att vi skulle störta men det gjorde vi såklart inte.     

Hejdå dansken! Nu åker jag till Sverige. Där stod mina älskade systrar som  hämtade mig.

                                         ÄVENTYRET SLUT!