Ikväll.
Ikväll laddar jag för en skön kväll med mycket skvaller, tjejsnack, killsnack, goda drinkar, gott vin, kall öl, solsken, välmående och lycka. Har ingen aning om hur det kommer att sluta men man måste ju utgå från att det kommer att bli en lyckad kväll. Hur roligt blir det att se fram emot annars? Idag har jag känns ett förvånansvärt lugn. Solsken hela dagen, brännboll med barnen på jobbet, en långpromenad med R och nu ska jag ta en (mycket välbehövd) dusch och sätta mig på altanen och låta håret torka i solen medans jag smuttar på ett glas vitt. Livet känns helt plötsligt lite mer värt att leva idag. Jag tror det beror på solen. Det måste bero på solen, den enda posetiva just nu.

Minnen.
Igår låg jag i min säng och tänkte i flera hundra timmar. Jag tänkte på minnen. Det finns så många att det svämmar över, räcker och blir över. Flytten från Vikarbyn till Sthlm. Första bästisen sista bästisen, hur jag kunde känna mig så sviken i så ung ålder och ändå inte lära mig av mina misstag. Estet-klassen på BcJf, hur vi kunde sitta på lektionerna och skratta så mycket att vi fick träningsvärk dagen efter. Jag tänkte på de gånger jag varit i stan och missat sista pendeln och haft katastrofala men minnesvärda nattbuss resor hem. Första gången jag landade i Australien, första kyssen på stranden och sedan flytten dit för att leva med min britt-australiesiska pojkvän. Min lägenhet vid havet, alla vänner jag träffat, alla fiender man skapat (nejdå). Första gången jag såg min systerson, hur kärleken växte, hans dop, hans rum på sjukhuset, hans begravning. Första förbjudna tatueringen (ångest) när jag var 14 och sena nätter bakom tågstationen i samma ålder. Hämtad av mamma och pappa, hämtad av polisen, hämtad av dejten. Jag önskar livet gick att spela in. Jag önskar att jag alltid kommer ihåg. För det är Jag.    

Nu är det dags för den där välbehövda duschen.
Förresten. Jag har tappat rösten. Helt plötsligt, helt sjukt.


Ps: kort på laban-tatueringen kommer SNART!

Sånger bara för Victor

Sång har alltid varit en stor del i min familjs liv och vi gjorde det bästa för att få det att bli en lika viktig del i Victors. Oj så vi sjöng för honom. Från det att han var nyfödd till slutet av hans liv. Från barnlåtar till Beatles, från Beatles till nya radiohits, vaggvisor och rocklåtar. Knasiga indiska danser och skaka rumpa till Shakira. Det var så Victor växte upp, Stackars barn..

När Victor döptes så sjöng jag och Victors äldsta moster Therese låten "Halelujah" som mamma Sofie skrev om speciellt till sin son.  Jag sjöng också Beatles "Blackbird" till ett vackert pianokomp.
Låten Blackbird har kommit att bli en av de viktigaste låtarna i mitt liv. Låten kommer föralltid att påminna mig om min och min familjs kärlek till vår kämpe och hans kamp emot sin cancer.

På akademiska sjukhuset i Uppsala står en stor ko i mycket färgglad mosaik. Den kallas för "önske-kossan". Några dagar innan Victor försvann så gick jag ned till den och skrev min sista viktigaste hälsning till min systerson. Där kommer min hälsning föralltid att stå, bara för honom.

"Take your broken wings and learn to fly, take your sunken eyes and learn to see - Victor i vårt hjärta"
(bild på önske-kossan kommer)

På begravningen spelade vi upp några låtar som vi spelat in i förväg åt Victor. Gå gärn

a in på den här länken och lyssna. 

http://feie.tkphotography.se/vic_sang.html

 Hallelujah;  Sofie och Therese
Text omskriven av mamma Sofie

Blackbird; Josefine
En egen version av Beatles original låt.

Another Day; Sofie och Josefine
Amy Diamonds låt som beskriver allas våra känslor aldeles för väl.

Jag har mycket svårt att somna på kvällarna. Huvudet susar av tankar som svämmar över. Jag har inte sovit i min egen säng sedan i slutet av mars. Inatt är första natten. Vi får se hur det går..

Jag har en dröm som sedan i Söndags natt fortsatt att hälsa på i min sömn.
Det är en dröm som i nuläget betyder så mycket för mig att jag vill skriva ned den och föralltid ha kvar den, och varför inte här på bloggen?

Jag drömmer om att jag är med min vän Emma. Vi är på någon slags musikfestival och går runt och tittar. Närt jag går förbi ett stort vitt party-tält så ropar en röst i en mikrofon att jag vunnit ett pris och att jag är välkommen upp på scenen. På scenen mottager jag ett pris av något slag från radioprataren Hakim (the voice radio-station) och sedan töms tältet på folk. Kvar blir jag, Emma och Hakim och det står en massa vita stolar och bord runt omkring oss. Helt plötsligt på en stol sitter Victor i sin lilla sjukhusrock. Han har nappen i munnen, en blå.
Jag tror att jag inbillar mig men går närmre och då sträcker han ut armarna mot mig. Jag springer fram och är livrädd att jag inte ska kunna ta i honom (för jag tror han är en inbillning) men jag tar upp honom i min famn och sätter mig på en stol. Jag känner hur varm han är och jag känner hur hårt hans hjärta slår tätt emot mitt. Jag frågan radio-prataren om han kan se Victor, han säger "Nej!". Jag skriker i panik på Emma och hon kommer till oss och säger "Jo, Josse. Jag ser Victor, han är här." Jag håller honom tätt med mina läppar mot hans lilla kala huvud. Han har hela sin hand på min vänstra kind och håller med sin andra hand i min hand. Jag luktar och jag känner, jag vet att jag drömmer. Jag frågar honom "är det du som ger mig den här drömmer Victor? Jag känner dig, jag känner att du är här." Han kramar då min hand en sista gång, sen blir han svalare och sedan vaknar jag i panik-gråt. När jag vaknar är känslan borta men jag känner fortfarande hans lilla hand mot min kind som bränner av alla tårar. 

Varje natt sedan i Söndags har drömmen spelats upp på nytt. Jag kan till och med somna om direkt efteråt och drömma den igen. Det är hemskt men samtidigt så underbart. Hur länge ska jag drömma detta och VARFÖR gör jag det??? 

vi sitter första kvällen tillsammans i Emmas lägenhet
båda är så lyckliga över att vi delar det här tillsammans.

sålänge vi har varandra,
så kännner vi båda.

nu får det vara nog. Vi orkar inte fler dödsfall. Blivit aldeles för många under åren.

....starkaste vänskapsbandet någonsin!


josse säger:
" jag kan inte jämnföra det jag kände för robert och det ni behöver leva i nu.
men jag känner en tomhet som inte kan beskrivas.
jag kände att den sorgen jag går igenom nu alltid kan jämföras med tomheten ni känner."
Här sitter vi nu i Emmas nya lägenhet och har under flera timmar pratat om victor och roberts bortgång och alla känslor efter det..
Vi har inte kommit fram till någonting. varför hur..
jag kan inte sätta mig in i emmas situation för alla minnen dom delat enda sedan dom var små till för ett år sen.
Jag kan inte tänka mig hur det känns att ligga om kvällen och tänka tillbaka på alla minnen och aldrig kan uppleva tillsammans igen, men jag tänker också på dom få minnen jag fick med victor och alla de minnen jag hade kunnat få men aldrig kommer att få.
Och inget av dom gör ondare än det andra, att ha så mycket minnen och att aldrig kommer  kunna få."

emma säger: "du är mina styrka, måtte du aldrig lämna mig.
vi måste klara oss, vi har ju klarat oss än sålänge, och då är det inge underdrift på hur mycket få har fått kampas mot.
nu vill jag bara att vi ska dricka ett glas vin ihop och försöka njuta av dom ljusa stunder i all dess mörker.
vi vet hur det är. tomhet och sorg har blivit en väldigt välbekant känsla. sorgligt nog.
men sålänge jag har dig så är jag inte ensam. älskar dig. "


Att vi två så unga människor på 20 år ska behöva gått igenom såhär mycket.
och att endå tvingas leva för varandra. man kan ju inte ge upp.
att förlora så många nära som man älskar.

många  genomlever sin gammelmormors bortgång. men det är ju endå rätt generation.
allt är en sorg. men vissa sorger är lättare att acceptera än andra.


jaja det lilla gnutta ljus vi har i all dess mörker är ju att vi alla har varandra iallafall.

/josse och emma <3




1:a bilden, Emma och Victor
2:a bilden, Josse och Robert

-Vi ses igen våra änglar

Bio.
Tyvärr blev det ingen solo dag på stan. Beslutet blev att åka till Kista med Sofie för att äta något gott och gå på bio. Vi såg "Knowing" med Nicholas Cage. Den var jätte bra och det slutade med att vi grät så mycket att vi nog överöstade filmen med vårat snörvel. Så går det att gå på bio med mycket nedsatt psyke.
 Vi gick in på Indiska och köpte lite fina saker till Victors plats. Bland annat ett vindspel med vackra fjärilar, en färg-stark lykta, en silverlykta och två vackra stål "pelare" att sätta ljus i. Det blev jätte vackert där nere, det ser ut som ett riktigt fantasiträd. Imorgon skall blommorna tas bort, då kommer det se så tomt ut. Vi får ta att plantera nya blommor så fort vi kan så att han får tillbaka sitt hav av färger under sitt lilla kors.
 
Imorgon ska jag och lill-syrran på konsert. Det känns skönt att få komma iväg på något riktigt kul. Vi ska till Globen och se på Beyonce. Ett glas vin och klackar på det blir nog en helskön kväll. Tyvärr så har jag ju ej fått tillbaka min kamera så jag kan inte ta några bilder.. Det är rätt värdelöst måste jag säga. Med lite tur får jag låna någons kamera och föreviga en rolig kväll.

Victors Film.
Min syster har gjort ett jätte vackert film-klipp om vår ängel och hans kamp mot cancern.
Hon tycker det är viktigt för folk att se, speciellt alla ni som visat att ni bryr er om honom och oss. 
Kopiera och klistra in länken i adressfältet. Klicka på "Victors Film".

 http://www.feie.tkphotography.se/victorfilm.html

 

Tatueringen.
Har jag berättat om min nya tatuering? Jag har nog glömt det i all bedrövelse. Jag har gjort en tatuering till minne av Victor. En vacker liten länk pryder nu runt min ankel, På framsidan går länken ihop med ett liten hjärta och lite längre ned på foten hänger lilla Spöket Laban, med små ängla vingar.
Den symboliserar Victor och att jag aldrig kommer att släppa taget om honom. Jag kommer alltid kunna se på den och se Victors lilla fina ansikte framför mig.
När jag skaffat kamera så ska jag lägga upp en bild.

Nu måste jag tillbaka in på jobbet. Tack till alla som skriver fortfarande.

Idag vill jag bara iväg. Alla verkar jobba och de som inte gör det är upptagna. Jag tror faktiskt jag bara ska gå och slänga på mig kläderna och köra en solodag på stan. Bara gå runt och fundera lite. Varför inte? Jo fasen, det gör jag. Hejråå!

Artikeln i Aftonbladet känns så surrealistisk, precis som de tidigare artiklarna. Jag läser dem om och om igen och försöker förstå att det är vår familj de skriver om. Jag försöker förstå att det är min älskade syster och svåger jag ser på bilderna med smärta i blicken. Det gör ont i mig att jag inte kan göra något åt det. Jag förstår inte att det är dem det handlar om. Är det meningen att man ska förstå?

Begravingen är nu över. Hans första månad som en ängel närmar sig med stora steg.

Victor var så glad och kärleksfull. Han hade precis som sin pappa, ett brinnande intresse för alla slags motorer. Han vinkade glatt så fort en buss, mc, ambulans, grävskopa eller helikopter fanns i närheten. Jag saknar de promenaderna, då han satt skrattandes och vinkandes.
Han älskade också färgen rosa, och glittriga föremål, ballonger såpbubblor och smink. Jag saknar när han ville sitta i sängen och borsta mitt hår.

Igår visades Victor på tv3:s Sjukhuset. Det känndes konstigt, som en dröm. Ikväll och imorgon visas han igen. Är det efter de gångerna det blir lättare att förstå att han är borta?

"Något ont tog över Din vackra lilla kropp. Du var tvungen att slåss för Ditt liv aldeles för tidigt.
Dina vackra ljusa lockar föll till marken och Din annars så mulliga kropp blev magrare och magrare.
Tumören växte sig större och större.
Benen blev av med sin styrka, medans Ditt hjärtas styrka blev allt starkare.
Visdomen i Dina ögon kom i en aldeles förtidig ålder, och aldeles för tidigt slocknade den.
En stor man i ett litet barn, det var Du.
 Du låg ofta i mina armar, Du såg på mig, jag log mot Dig.
 Du fanns hos mig, jag fanns hos Dig. "