..
DATUM: 2009-03-31 TID: 18:23:26Jag är så trött så trött. Ni vet när tröttheten smyger sig på en så att man blir aldeles yr och illamående? Så känner jag just nu. Jag är för trött för att sova, så när jag inte kan sova så blir jag ju (såklart) ännu tröttare. Orkar inte duscha på morgonen för jag sover hellre de där sista fem minuterna. Orkar inte gå upp. Fastän solen tittar fram.
Alla barn skriker så mycket på jobbet att huvudvärken stannar kvar i flera timmar efter att man har slutat. Alltid så mycket att tänka på och så mycket att göra, men jag är för trött för att tänka på vad. Har någon nåt tips för hur jag ska bli piggare? Har provat allt redan (känns det som), vitaminer, promenader, kaffe, amfetamin (skämt!!), och sömn. Vad finns det mer? Dela gärna med er om ni har något tips!
Imorgon åker Emma med familj till NYC. Jag är så glad för deras skull att få komma bort från vardagen lite, de förtjänar verkligen en välbehövd liten semester. Jag och Emma pratade igår om hur svårt det kan vara att känna (äkta) lycka för någon annan om man själv skulle vilja göra samma sak. Haha! Innerst inne är vi nog all lika själviska. För självklart hade jag varit gladare för deras skull om JAG hade följt med. Men nu gör jag ju inte det så jag önskar dem en underbar vecka i staterna! Inga sena kvällspromenader i Hyde Park bara! Emma, det har du faktiskt lovat!
Im the WORST gf.
DATUM: 2009-03-24 TID: 18:29:06"Ja du Josse, ikväll satt jag och lyssnade på massa kärleksjfanterilåtar och drömde mig bort till ett annat liv.. i princip haha.. jag vill hålla någon i handen och sådär! Du gillar ensamheten :P nejdå, men det är dags att släppa ut dina inre gaser,....... eh, känslor menar jag! dont be afraid to be looooved woman. Det är dags att svälja stoltheten och visa dig svag inför en man. Nu när jag tänker på det, så känns det så långt borta. Jag kan nog mer se dig hålla en man i dina armar och klappa honom på huvudet, än dig i en mans armar som tar hand om dig. Så självständig är du!"
Tack. äntligen någon som förstår!!! Jag varken vill eller kan inte vara i någons armar och bli klappad på huvudet. Vafan, det klarar jag väl av att göra själv (klappklapp). Varför måste jag visa mig svag inför en man? Det är ju då jag hamnar i den där situationen där mannen står över mig och jag ser upp till honom. Nej tack.
Jag vill inte heller att det ska vara jämlikt. Jag är så stark i min personlighet och i mina åsikter att den stackars killen får nog inte en syl i vädret. Men gud va trist att ha en kille som låter mig bestämma allt. En som svansar efter mig och lyder minsta vink, som sagt det är bara kul medans man dejtar. Jag vill ha en man, en RIKTIG man. Finns det sådana? Jag är kräsen men endå inte. Jag vill inte ha nån som bestämmer, men jag vill inte bestämma allt, jag vill inte ha en toffel, men jag vil ha någon som behandlar mig som jag vill. OH GOD!
Jag anmäler mig! Vad vinner man? En pojkvän? Stackarn..
Im a bad girlfriend. I do not cheat. Im bad anyway.
Är det bara jag?
DATUM: 2009-03-23 TID: 21:12:05Många har svårt att finna kärlek, vissa är blinda av kärlek, många blundar för kärleken och så finns det de som alltid träffar "det rätte" hundra gånger om medans vissa aldrig upplever kärleken alls. Vissa ger enormt mycket kärlek, vissa ger aldrig något tillbaka. Jag har kompisar som alltid har pojkvän, vissa som aldrig har haft pojkvän, några som alltid dejtar, som aldrig dejtar, som vill dejta, som bara har intima förhållanden, och vissa som både vill och inte vill ha något med killar att göra.
Jag är nog den som är allt av det där.
Jag vill inte dejta, inte på riktigt. Det är kul ända tills någon får känslor. Jag vill inte ha en pojkvän, absolut inte just nu. Och är jag verkligen den enda i hela världen eller? Är jag den enda som känner för att kräkas när jag ser ett nyförälskat par på tåget, hand i hand och med tungorna i varandras halsar som den värsta splatter-filmen? Varför gång jag pratar med någon om mina känslor kring förhållanden så ger mig min samtals-partner en blick som om jag precis berättat att jag konverterat till Kabbala-religionen och ska ge mig ut på scientolog-äventyr med Tom Cruise och Madonna.
De män som väl börjar tycka om mig verkar vara i en klass för sig, eller låt mig säga: i många klasser för sig. Underbara män MEN är han inte pundare så är han en torr-boll, latmask/atlet, arbetslös/arbetsnarkoman, och antingen är han hemlös eller så bor han med sin flickvän (!!) eller sitt ex (??). Och helt seriöst! Är det lätt att finna känslor hos någon som har fullt av söta bilder på sin förra tjej i sitt hem. Nej!
Är jag rädd för att bli sårad? Självklart, vem är egentligen inte det? Men mitt största problem med förhållanden är förbindelsen till denna "någon" Jag vill ju ut i världen och resa, och att dela mitt hjärta och liv med någon betyder att jag då blir fast på ett och samma ställe. MARDRÖM! Även om min "kanditat" nu skulle råka bo utomlands så blir jag ändå fast på ett och samma ställe, fast utomlands. Och när jag, som alltid, påpekar detta så får jag det förstående desperata kärleks-fjantiga svaret att han självklart vill ge sig ut i världen tillsammans med mig. Men som vanligt. Ord och inga visor.
Tattoo
Jag älskar verkligen min nya tatuering. Den symboliserar mig och min passion för resandet. Den påminner mig om varför jag lever och varför jag vill påbörja nya äventyr. Den påminner också mig om att fortsätta vara min själv och att inte ändra mitt liv och mina drömmar bara för att någon kille erbjuder mig ett förhållande.
En vacker dag kommer jag säkert att öppna upp mig och känna annorlunda men då måste det få vara på mina villkor.
Sådan här är jag och jag är så trött på att bli ifrågasatt om hur jag resonerar när det handlar om mig och förhållanden.
Missförstå mig inte nu och tro att jag har något emot kärlek, det är det finaste som finns.
Jag är bara inte redo att ge det än. Och det kommer nog ta ett bra tag.
Fredags kväll.
DATUM: 2009-03-20 TID: 23:45:05Jag och Emma hade vinkväll i förrgår. Det var underbart att få träffa henne och prata om allt mellan himmel och jord. Vi behövde det båda två och vi hade mycket väl kunnat sitta uppe många fler timmar, men vi jobbade dock dagen efter.
Tack min älskling för en trevlig och välbehövd kväll. Jobbigt med huvudvärk dagen efter bara.
Jag har ÄNTLIGEN fått tillbaka min kamera från lagning och jag är lyckligare än någonsin.
Och snart kommer Kaisa hit och vi ska ha myspys framför brasan med en flaska vin. Trodde jag skulle vara aldeles ensam ikväll och för evigt men som sagt så kommer min tjej och räddar mig från mitt öde. YES!!
Ses efter dimman..
Optipist Javisst!
DATUM: 2009-03-17 TID: 22:49:02OptiPist?
Jag försöker verkligen att förbli optimist. Att förbli posetiv och att tänka i de rätta banorna för att inte ge upp hopp om både det ena och det andra. Det är iaf vad mitt liv handlar om. Att ständigt försöka fösa undan negetivitet och klamra mig fast vid de tillfällen som får mig att le och må bra. Jag ska inte ljuga eller klaga, det finns mycket fint och posetivt i mitt liv, men också mycket sorg, hopplöshet och tårar. Det sägs att om man inte är optimist så ska man inte befinna sig i närheten av ett barn med cancer, det sägs också att av negetiva tankar så skapas negetiv energi som i sin hand kan ha stor effekt och påverkan på allas våra liv. Jag vågar knappt tänka på något hemskt, jag är så rätt att det ska ha effekt.
Jag är så rädd att om jag ska börja tänka i de banorna så kan jag inte sluta tänka på det alls. Därför måste jag hela tiden göra något, träffa någon, prata med någon. Eller bara städa, blogga eller se på tv. Allt för att mina tankar ska hålla sig borta, precis som när man är rädd för att somna för att man kanske får mardrömmar, därför håller man sig vaken.
Tyvärr så kan man inte alltid hålla sig sysselsatt, man kan inte för evigt vara vaken, någon gång kommer det, och det är det jag är så rädd för just nu.
Det klingar liksom inget bra med namnet Josefine Karlson, som råkar vara jag.
Det var så länge sen jag gick på en promenad och såg hur vacker omgivningen är, som jag annars så ofta gör.
Är det för att jag inte SER någon vacker omgiving eller är det för att jag inte kommer ihåg hur man kollar?
Det var länge sen jag såg något som jag uppskattat så mycket att jag velat ta ett kort och föreviga bilden. Är det för att jag inte uppskattar det jag ser eller är det för att min kamera ännu är på lagning? Jag vill åka in till stan en solig dag och köpa en latte och lyssna på en shysst låt i min Ipod (men då måste jag först köpa en Ipod :S ) och sätta mig vid vattnet, helst helt ensam. Jag behöver verkligen försöka hitta mitt "GO" igen så jag fortsätter ha styrka för de som behöver mig. Måste nog hitta lite mer optipism..
Home.
DATUM: 2009-03-04 TID: 20:21:14Har återigen lämnat ett av mina många liv bakom mig för att påbörja ett nytt, eller kanske fortsätta det gamla.
Min flygresa var KAOTISK! Det hela började med att Flyget som skulle gå från Cleveland till Chicago var försenat några timmar pga flygtrafiken. Detta betydde att jag KANSKE och troligtvis skulle missa anslutande flyg till Sthlm från Chicago, vilket jag inte hade någon större lust med. Väl på planet och när vi landat i Chicago så fick jag ett sms från Chris som sa att lokaltiden i Chicago var en timme senare än den i Cleveland, vilket betydde att jag hade en halvtimme på mig om jag skulle hinna med nästa flyg. Jag knuffade mig fram och ut ur planet, sprang som en galning och letade efter Terminal 5 (som såklart låg på andra sidan flygplatsen) och var tvungen att ta tåget dit (som by the way tog evigheter). Tullen blev någon slags panikstrippning av kläder som lades fort i korgar och miljoner ursäkter om att jag försökte hinna med mitt flyg som skulle gå om cirka fem minuter. Jag sprang som en dåre, sprang och kom fram till Gate 15, svettig som en islandshäst efter 17 mils töltning, och jag hade missat boardingen med ungefär en halv minut. Inget att göra åt saken.
Efter att ha pustat ut en stund hos SAS underbara tröstande personal så begav jag mig mot American United Airlines (som var skyldiga till mitt öde) och jag hade nithandskarna på och bettskenan isatt. "Jag KRÄVER ett hotell" morrade jag till många irriterade/irriterande flygpersonal!!
Efter cirka 2 timmars tjat och hot om att stämma deras bolag så gav de med sig och gav mig ett hotell som var jätte fint. Jag tog en hotellbuss dit och åt en mycket dyr middag på flygbolagets bekostnad, sen var det dags för en välförtjänt vila.
Morgonen därpå så vaknade jag och kom på att jag missat en dyr frukost (återigen) på flygbolagets bekostnad. Jag checkade ut vid tolv-tiden och flörtade med en bartender som gav mig skjuts till flygplatsen. Jag gick och åt frukost (på Mc Donalds) och läste lite i min bok. Jag gick och checkade in och sen skulle jag bege mig mot min Gate.
Tullen.
Jag blev stoppad i tullen, mitt pass sade att jag heter Josefine Anna Karlsson, medans mitt boardingcard sade att jag heter Erika Danielsson (!!!!). De trodde att jag var någon slags (as dålig) identitets förfalskare och tog in mig i ett rum och överföll mig med frågor om varför detta hade hänt. Jag skyllde allt på SAS inchecking och efter cirka en havtimme så följde de med mig dit för att bevisa mig fel.. Jag hade naturligtvis rätt (Hah!) .
Killen på incheckningen hade gjort något (stort) fel och bad mig så hemskt mycket om ursäkt och uppgraderade mig till Buisness-class. Tjoho! I like alot!
Efter det gick resan hem bara bra och jag landade på Arlanda strax innan halv åtta på morgonen. Jag åkte direkt till Uppsala för att träffa min Victor. Det var underbart och han blev så glad över att se mig och det värmde verkligen mitt hjärta. TV3 har varit och filmat oss i stort sett hela dagen och jag tycker att det ska bli spännande att få se alla avsnitt av Sjukhuset när de börjar sända, då Victor kommer vara med väldigt mycket. Jag tror de börjar sända alla avsnitt i slutet av Mars.
Här på avdelningen 95an blir jag kvar iaf tills på Söndag. Dags att återigen se döden i vitögat. Dags att känna frustrationen från alla drabbade. Dags att försöka behålla hoppet både för sin egens och för alla andras skull.
Tillbaka till verkligheten.
Hejdå
DATUM: 2009-03-02 TID: 14:28:09Det var meningen att jag skulle skriva ett långt inlägg om det jag fick vara med om de sista dagarna i staterna, ölspel, en misslyckad blind-date (typ), ett besök i en svart gospel kyrka där vi (jag och fam Nahnfeldt) var de enda vita och om hur coolt det var för mig att skrika "TAXI!!" mitt ut på en stendöd gata och en taxi startade bara några meter från mig, som sänd från himlen. Det var också meningen att skriva lite till och om kära Chris som tagit hand så otroligt bra om mig de här veckorna, jag vet att han och många andra amerikaner översätter det jag skriver på min blogg så TACK till dig Christian och till alla er andra som förgyllt min tid här i USA. Jag hoppas innerligt att vi ses igen.. Kommer att sakna er allihopa, inte allra minst Chris Christian Harper.. (tisk tisk tisk)
Hejdå Cleveland!
Nu är det dags att packa det sista, om några timmar så beger jag mig av mot flygplatsen. Victor, här kommer moster igen!!
