Jag ar forkyld och snuvig och maste snyta ut ett kilo snor minst en gang i timmen och far angest over att jag inte tog med fler nasspray, jag har ont i halsen och varst ar det pa morgonen da jag inte ens har nagon rost. Mina muskler forsvinner sakta men garanterat sakert, den enda motion jag far ar yogan som jag ibland inte kan ga pa pga min nastappa, jag kopte ett par 10 kronors jumpaskor men de har gett mig de varsta skavsaren sa de kan jag inte heller ga pa promenad i langre. Jag ar smutsig och mitt nya namn har pa garden ar nu ”Ruttna halen” for mina fotter ar vidriga. Jag har diarre samtidigt som jag ar forstoppad och min mage ser oftast halvgravid ut.  Varje dag trampar jag i kobajs och orkar vissa dagar inte ens tvatta fotterna rena. 40% av barnen i skolan har loss och alla vi volontarer gar och kliar oss frenetiskt i huvudet, sa nu maste vi alla avlusas. Mitt har gar inte att borsta pga naturliga dreads i underharet (formodligen agg-bon fran lossen). Mina naglar ar svarta och pa handerna syns gammal henna-malning som haller pa och forsvinna och ser numera ut som utslag.Smustiga klader som luktar svett, dalig hy och jag far en konstig doft av den kryddstarka maten. Min rumskompis ligger och kraks pa natterna sa nu ar det bara det jag vantar pa. Att bli annu mer sjuk. Livet har ar allt underbart!

Rohit fran min klass ar stolt ever sin skrivbok





Jag mitt i smutsiga Banjara


Fredags kul. Froken kande sig pysslig (toa-pappers-rullar gubbar)

Yoga pa taket

Solnedgang fran taket

Vackra Manisha med lillasyster Kooshi

Jag och bus Corinor

Jag ska bli framtida snake-charmer

Haller ett litet liv i mina hander. Kanner knotorna i den magra kroppen och den lilla flickan ar helt livlos i min famn. Kroppen ar kokhet och hjartat slar sa fort att jag bara vantar pa  att det ska sluta sla. Jag haller henne tatt mot mig och viskar karlek i hennes ora, sjunger lugnande latar  och hoppas pa att hon hor mig. Sitter under ett trad och ar rasande. Rasande over varfor ingen tar denna flicka till sjukhus, varfor ingen ser efter hur hon mar. Hon ar lamnad till mig, en framling som faller tarar for ett okant barn. Runt kring oss star fullt med vuxna och de skrattar. De skrattar at mig som tar hand om henne och de hanar min oro. Ibland vaknar lillan till och da haller jag vatten fran min hand i hennes mun, forsoker mata henne med en banan men ingen aptit finns. Flickans mormor kommer ibland och ritar ett kryss i marken och visar skrattandes hur flickan ska upp i himlen. "HOSPITAL!" forsoker jag forgaves fa fram men de skrattar tillbaka "No hospital madame" och pekar upp i himlen.

De vill att denna flicka ska do sa att de far en borda mindre i familjen som redan har tre stycken dottrar. De vet mycket val att var organisation star for alla kostnader men later oss inte ta henne dit, for da vet dom att hon kanske blir battre och kommer komma tillbaka. Jag tanker pa Victor och hur bra vi forsokte fa honom att ha det hans sista tid. Fullt av karlek bara for honom. Denna lilla flicka i samma alder vill ingen veta av. Kanske ar det bast for henne att forsvinna fran denna grymma varld? Komma till en battre plats nagon annanstans? Jag vill inte men blir tvungen att lamna henne i hander som inte bryr sig. Jag maste aka hem fran byn men vill inte. Nar jag kommer hem gar jag till Madan (var framsta ledare) och forklarar den hemska  situation. Han forklarar lika bedrovat att han gjort allt han kunnat med utan foraldrarnas tillstand far ingen av oss ta barnet till sjukhuset. De vill att hon ska do sa att de ska slippa ta hand om henne och det finns absolut ingenting vi kan gora at saken.

Angest hela natten, kan inte sluta tanka pa henne. Har daligt samvete fastan att jag vet att jag inget kan gora. Nar jag kommer tillbaka dagen sa ser jag mig omkring efter henne, langre bort ser jag ett litet magert liv som i den smutsiga sanden kommer gaende emot mig, ett litet leende skymtas nar hon stracker armarna for att komma upp och kramar mig hart. Jag kanner hur klumpen i halsen blir storre nar jag inser att hon klarat av natten. Forldrarna gar nu ocksa med pa att ta henne till sjukhus sa nu kommer hon att bli bra. Jag kan anda inte hjalpa att tanka pa att hon kanske hade haft tur om hon gatt bort och lamtan sin grymma familj, och jag tanker inte heller skammas over hur jag tanker. Hon kommer aldrig att fa leva ett vardigt liv sa lange hon fins kvar i denna varld.

(Dagen innan sjukdom)




(en trott sjuk liten tos, samma flicka)

Hann inte lagga upp sa manga jag ville men pa mandag (forhoppningsvis) kommer fler bilder



Blas-bubblor blev en succe




Ballongerna blev en lika stor succe




Jag tvattar mina klader, lagg marke till det bruna vattnet, jatte frasht!

Pa tiger -safari jag och Erika

Tvatt-akta banjara kvinna





Tvatt akta fina banjara barn



Deras enkla bonad

Var lilla solstrale Corinor

Idag ar det fredag och den har veckan har gatt sjukt fort. Dagarna spenderar vi med barnen, och de flesta eftermiddagar sa aker vi och koper frukt till dem och sen aker vi dit for att borsta deras tander, tvatta dem och ge dom hudlotion. Det ar alltid totalt kaos nar man umgas med barnen men det blir lattare ju tryggare man blir i spraket samt att vi lar oss att ”ryta till” ordentligt. Vi far till och med sla barnen om vi vill (konstigt jag vet) men det gor vi ju saklart inte. Den har veckan har nagra av familjerna i byn flyttat (de lever som zigienare, ett resande folk) sa da har vi forlorat nagra elever. Det ar sorgligt at veta att vart dom an kommer sa finns ingen annan mojlighet till skolgang. Det blir tomt i klassen nar nagon helt plostligt fattas.

Varfor lamnar mammorna sina barn ensamma sa tidigt i livet? Jo mammorna bryr sig (oftast) om sina barn men saknar ”kunskapen” om hur en uppfostran ska ga till. De forstar inte meningen med narhet, karlek, hygien, uppfostran, disiplin for att de sjalva aldrig fatt vara med om nagot av det under deras uppvaxt. Flickor ar inte vatten varda i fattiga familjer sa ibland later de bebisen svalta till dods under sina forsta manader for att senare slippa ta hand om flickan, da flickans foraldrar maste betala stora summor vid giftemal etc. Vissa av de bebisarna har turen som har syskon som istallet tar sig an dem. Manga basti-kvinnor behover jobba for att overleva, de kanske gor smycken, syr, eller tigger om dagarna. De maste helt enkelt lamna sina barn for att kunna tjana pengar.

Papporna i hemmet ser man aldrig ens tala med sina barn, men detta ar naturligtvis olika. OBS! Vissa foraldrar alskar saklart sina barn men tvingas lamna bort dem for att fa ett ”fungerande” liv. De vet inte battre om hur man ska ta hand om ett barn, de vet inte vardet i omtanke och karlek. Man har tur om man har ett syskon, vi ser ofta barn som lamnas i den gassande solen, ensamma i timmar som skriker och grater men som vi ej far rora, mammorna tror att vi ”for otur med oss” eller nagot. Ramlar barnen sa finns ingen dar att ta upp dom om inte storasyster finns i narheten.

Det ar valdigt svart for storasyskona som alltid maste slapa pa minst ett syskon som annu inte lart sig ga. De vill sa garna sitta med pa lektion och lara sig men blir alltid distraherade av ett gratende syskon som maste tas hand om.

Barnen ater inte, tvattas inte och torkar sig i rumpan med det narmaste skrapet som ligger brevid pa marken, det kan vara allt fran ett tidningspapper till ett urtuggat tuggummi och barnen ater pa ALLT och jag menar verkligen ALLT. Igar tog jag ifran en liten tva aring som gick och tuggade pa, hor och hapna, ett RAKBLAD.

Nar barnen tvattat handerna sa torkar de sig i den sopfyllda sanden for att torka sig. De ar helt omedvetna om halsorisker och den enklaste hygien.   
Idag anvande jag mina ballonger i klassen for att lara farger och blasbubblor som en beloning for ett bra arbete. De blev sa lyckliga nar de fick springa runt och fanga bubblor efter lektionen. Vi jobbar ocksa mycket med (egna, hemmagjorda) memory-kort vilket har visat sig vara succe. Forsoker lara bade farger, figurer, siffror och bokstaver genom att sitta i ring och spela memory-spel. Som ni sett fran bilderna sa har min klass inget direkt "klassrum" sa vi sitter pa en filt under ett trad mitt pa marken. Hundar, kossor, getter och hons springer runt oss och manga nyfikna vuxna kommer och staller sig for att kolla pa. De manniskorna maste man lyckas jaga bort for att kunna halla en lyckad lektion.  

Tva av vara volontarer har akt hem och sa har det kommit en ny tjej fran Norge och imorgon kommer det en tjej till. Vadret ar olika, mornarna svala, dagarna varma och ibland blir natterna ganska kalla faktiskt. Men det blir varmare och varmare for varje dag nu.



Imorgon aker vi till en annan stad for att pa sondag aka pa tiger-safari i jungeln. Bilresan ska ta cirka 6 timmar och jag forvantar mig manga spyor pa vagen dit.  Inte sakert att vi far se tigrar men sakert manga andra djur. jag hoppas iaf pa att fa se en stor bengalisk tiger nara var jeep. ska iaf halla tummarna.
Nasta vecka kommer fler bilder upp tankte jag. Har hittat ett internet med tidernas samsta internet men det ar battre an inget. 


Saknar er!!! fortsatt kommentera, blir sa glad!
  

Huset dar vi bor. mitt och Erikas rum ar langst ner till vanster.





Traditionella klader - jag ar grym att bara spannen pa huvudet


Jag och min lilla "favvis" Carina <3





Jag och min galna bebis-kamel

Jag och var kanadensare Colin


Borsta tanderna


Magert litet barn

Vackra Carina

Med apor i Pushkar

Undervisar i klassen - ocksa varat "klassrum"


 
Frukost varje morgon



Varan blackboard men alfabetet och siffror



Bakar chapatis pa garden dar vi bor

Vi borjade dagen med att ga upp vid 8 tiden. Jag och Erika delar pa ett minimalt rum med varsin sang. Inte mycket att hurra for men vi ska vara glada att vi ens har det. Frukosten bestod av indiska pannkakor, yoghurt, frukter och andra tillbehorigheter. Ni som sagt att jag skulle atit upp mig i vikt innan jag akte kan jag skratta ratt upp i ansiktet for har blir vi itryckta mat hela dagarna av de kvinnorna som finns pa garden.

 Efter frukosten sa kom det 3 st tuktuks och hamntade upp oss. Att ta sig till byn tar ungefar en halvtimme och det finns mycket at se pa vagen. Byn dar vi arbetar, Banjara Basti ligger i utkanten av Sikar. Nar vi kommer fram mots vi av springande barn som ska upp i vara famnar och som skriker efter karlek. Det ar sma smutsiga varelser med de mest glada leenden och de slapper inte taget om dig for en sekund. ”Madam’e, madam’e, my name is? (whats your name), take picture madam’e.” Vi visades in i byn och tvattade barnen som stod snallt i ko och vantade pa sin tur. Barnen slass ofta sa man maste avbryta slagsmal stup i kvarten. Sedan ger vi dem mat, detta ar for vissa det enda mal mat de far om dagen. Sen skulle vi undervisa. Jag satt i en klass med 2-4 aringar som vi larde bokstaver A-F och att skriva siffror. De ar totalt analfabeter och det ar svart att fa dom att forsta. Vi jobbade tills klockan blev 12.00 och sen var det dags for att bege oss in till Sikar. Dar valde vi tyger till vara klader som ska sys upp tills pa mandag.

Jag valde en bla och er rosa, for att hedra Victor och Vilma.

Nar vi kom hem sa dushade jag, da varmer man vatten i en gryta under en eld, sen sa oser man vatten over i en hink som man tar med sig in i duschrummet. Dar oser man vatten over sig med hjalp av en kanna. Nagot krangligt men det gar bra. Efter duschen sa blev vi volontarer kladda i vackra sari's och hangde pa garden tills det blev dags for den dagliga yogan uppe pa taket. Snart ar det middag och sen sk jag och Erika kora ett eget litet traningspass for att forsoka halla formen. 

Skriver snart igen! Saknar er alla men har ar det sa underbart och jag kanner mig redan hemma trots all misar.
Datan har ett virus sa vi vagar inte stoppa in minneskorten pa datorn da bilderna kan forsvinna. Kommer nog bilder nar det ar fixat. I helgen ska vi iaf pa kamel-safari i oknen och da kommer jag ej att skriva.
 

Efter en lang resa komer jag antligen fram till New Dehli- Indien. Blev upphamtad av en indie som heter Saanjev som ska ta oss vidare till byn Sikar.

Trott efter resan sa gar jag ut fran flygplatsen, det ar kallt da klockan bara ar 5.00 och jag ser bara en massa folk overallt, bilar som tutar och hindi-musik i bakgrunden. I ett litet kallt horn ligger nagot inlindat i en filt direkt pa den kalla marken, trodde forst det var en hund men forstod snabbt att det var ett litet barn som lag dar under, skyddad fran kylan.

Resan till Sikar tog ungefar 7-8 timmar men jag sov mestadels av vagen. Ibland oppnade jag somnigt ogonen och sag de mest fattiga forhallanden. Hem gjorda av sopor, manniskor som bajsade mitt pa gatan, barn sprang over motorvagarna och jag var vissa stunder helt saker pa att vi skulle bli ihjalkorda da man kor kors och tvars pa bada sidor av vagen. Kameler finns overallt och vadret ar varmt och skont. Indien verkar vara ett fantastiskt land trots sin otroliga fattigdom. Valdigt fargrikt och trevliga men stirrande manniskor. Jo sa ar det, alla stirrar som om man vore en alien, men allt sadant hor till.

Vi blev valkommna pa ”campen” som ar en vacker vit gard med kossor, hons, och andra djur. Kvinnorna pa garden ar kladda i vackra fargglada klader men visar ej ansiktet for nagon. De gav oss armband och gav oss ett marke i pannan, underbart!

Maten lagas pa akta indiskt vis, over oppna eldar och den ar verkligen jatte god. Vi har en vatten-renare sa jag slipper hela tiden tanka pa att kopa vattenflaskor, skont! Vi ar flera volontarer fran bade Sverige, Kanada och Spanien. Alla ar jatte trevliga men har varit har lite langre an mig. Innan middagen sa hade vi Yoga-session upp pa taket medans solen gick ned. Det var sa skont sa nu kommer jag nog bli expert :)

Imorgon ska vi for forsta gangen till Banjara Basti dar vi ska fa se oss omkring i byn, traffa barnen och se hur de andra volontarerna arbetar, det kan nog bli en chock nu nar jag fatt hora hur extremt fattigt de lever dar. Sen ska vi in till byn och valja tyger till kladerna som ska sys upp till oss. Imorgon blir en jatte spannande dag sa ikvall blir en tidig kvall. Internet uppkopplingen ar sjukt langsam men jag forsoker uppdatera sa gott jag kan.

Tack for att ni laser, jag har det hittills underbart! Bilder kommer jag lovar sa fort jag har tid att sitta och vanta pa uppkopplingen.

Kramar

Tiden har rusat förbi. Jag har stressat över packning, arbete och egentligen allt som går att stressa över. All inhandling är färdig och idag ska jag packa det allra sista. Sist jag skrev så var Vilma nyss född och nu är hon 2 1/2 vecka gammal och blir större för varje dag. Jag har läst på om Indien, jag har försökt ladda genom att läsa andra volontärers bloggar, lyssnat på goda råd från nära och kära (förutom det råd mamma gav, att jag skulle ta med tvättmedel i små förseglade kuvert eller små plastpåsar), och försökt suga i mig och förbereda mig. Ändå förstår jag inte alls att det faktiskt är imorgon planet lyfter.
I fredags var jag på en makeup-kurs hos Makeup Store för att lära mig hur man lägger den rätta dags och kvälls makeup:en och dagarna senare kommer jag stå i ett hett Indien med fattigdomen överöst mig, där de jag kommer att leva med  förmodligen aldrig ens hört talas om "makeup kurser".


(osminkade brudar)


Ikväll har jag myst med min kära väninna Emma som kom över från kungsängen på några glas vin (tack Ems!), vilket jag inte lär få smaka på under dessa kommande 3 månaderna.

Under mina månader i Indien kommer jag att blogga så ofta jag får tillfälle till internet.  
Fortsätt läsa och kommentera mer än gärna.

Idag har jag spenderat hela dagen med Sofie och Vilma och meningen var att jag skulle säga hejdå när de släppte av mig hemma, men det var för svårt så jag och Rickard är nu bjudna på frukost hemma hos dom imorgon innan vi drar vidare till Arlanda. Det blir också sista svängen till Victors grav då jag ska ge Laban en stor kram och så ska jag sjunga en sista sång för honom.


(lägg märke till Vilmsan på golvet)

Kanske skriver jag imorgon om jag får tid men annars så hörs vi nästa gång jag är mitt i ingenstans i Indieeeeen.

Många kramar Josefine