http://www.expressen.tv/nyheter/1.1828961/sofie-nekas-pengar-det-ar-som-de-skrattar-at-en

”Vid en samlad bedömning av praxis finner Länsrätten att det finns situationer där det kan vara aktuellt att göra undantag från kravet på att en försäkrad som är arbetslös ska vara anmäld hos Arbetsförmedlingen för att ha rätt till sjukpenning de första 14 dagarna i en sjukperiod”, skriver Länsrätten i sitt beslut, och fortsätter:

”Det framstår enligt Länsrättens mening inte rimligt att kräva att Sofie i denna situation – dagen efter att hennes son avlidit – skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen som arbetssökande.”


Rasar efter att ha sett nyhetsinslagen om försäkringskassans idiotiska beslut om att överklaga min systers rätt till sjukpenning efter Victors bortgång. Enligt försäkringskassan skulle Sofie gått och anmält sig som arbetssökande till Arbetsförmedlingen samma dag eller senast dagen efter som Victor gick bort. När hon inte gjorde detta förlorade hon sin rätt till ersättning. Med hjälp från en familjemedlem överklagades beslutet och de vann över försäkringskassan. 

Igår kom ett brev om att en överklagan gjorts till kammarrätten. Försäkringskassan vägrar ge upp i denna kamp om beviljad ersättning.

Tidigare ikväll visades inslag om detta både på SVT och TV4 nyheterna (klicka på länkarna ovan för att se inslagen igen.)

Jag blir arg, på regler och lagar, men mest på denna brist av medmänsklighet. Jag blir inte minst orolig för sorgsna Sofie som med sin höggravida vackra mage ska behöva tänka på skit som denna. Orolig för Peter som jag vet sörjer sitt barn så otroligt. Att ens mehöva ödsla tid och tankar på dessa IDIOTER som sitter på försäkringskassan och leker Gud över folks liv. Det är SJUKT och omänskligt att sparka på små människor som redan ligger!

Imorgon kommer det ut artiklar i 3 tidningar, Dagens Nyheter, Expressen och Uppsala Nya. 
Missa inte det! 


Kommentarer från DN:s artikel. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/ingen-sjukpenning-efter-sonens-dod-1.1020507)

"Jag skulle vill se alla personer som reagerar och kritiserar folk som är sjuka om de själva har cancer eller nån annan sjukdom vad de egentligen vad skulle säga.
Det är lätt att kritisera och leka med sjuka när själv har bra hälsa och tjock plånbok."

"Bort med paragrafryttare och in med empatiska kloka människor!!"

"Helt sjukt är vad detta är! Så totalt inhumant av de på Försäkringskassan som har beslutat om detta. Vad är det som pågår egentligen?
Kammarrätten snälla ta rätt beslut nu och låt inte myndighterna trampa på den stackars kvinnan som förlorat sitt barn!


 Kommentarer från artiklel i SVD (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sonen-dog-mamma-nekas-sjukpenning_4004257.svd)

"I dagens samhälle finns inte möjligheter att ta mänskliga hänsyn. Medmänsklighet finns inte i den moderata vokabulären."

"Nångång måste man ställa sig upp igen." --> Men kanske inte dagen efter att ens son dött i ens armar?"

"Sjukersättning har alla rätt till. Så det handlar inte om "hon var så fattig att hon inte klarade sig i 14 dgr" utan att hon har rätt till sjukersättning pga av att hon saknade arbetsförmåga."

När du försvann, slocknade då en stjärna?
Försvann då en ängel från himlens skara?

Grät någon i saknad medans du fanns hos oss?
Blev den saknaden för stor att du tillbaka togs?

När du försvann från oss, tändes då en stjärna?
Fick himlen tillbaka en till sin änglaskara?

Tystnade gråten men ersattes av vår?
Fick himlen hem en liten ängel nä du försvann från vår jord?

8 månader har nu gått.
För mig är det helt obegripligt hur fort tiden har gått sedan Victor lämnade denna värld. 

Kom precis hem från graven, där var jag en stund och tände ljus och sjöng "du är det finaste jag vet", krokodil-sången" och Victors och min egna favorit "pannkaka pannkaka-sången". 

Ljusen lyste svagt men vackert i mörkret och jag sjöng högt och tydligt för att vara säker på att han hörde mig.  

När jag kysste hans sten innan jag skulle gå så hördes ljudet av en helikopter flyga någonstans över åkrarna.
Då föll mina tårar av saknad av min systerson. Då mindes jag hans pekande och hans vackra lilla röst som sa "koppe" när ljudet från helikoptern närmade sig.
Då kändes verkligen känslan av smärta i mitt hjärta. Men jag kan ta vilken smärta som helst för jag vet i alla fall att Victor är fri från sin. 

Moster saknar sin hjärtevän! 





30/4-09

Igår var jag på trevligt julbordmed Rickards pappas företag Kimbys på Aronsborg. Själva stället är ju urmysigt med vacker lounge och stor "fest-sal". Vi åt tills vi nästan rullade, drack snapsar och fina viner. Middags underhållningen var jätte bra och alla sjöng, dansade och hade det jätte trevligt. När vi var lagom färdigjästa och lite förfriskade så bar det av ner till baren. Där dansade vi och hade roligt ända in på småtimmarna.

   

Dessa tankar..

Så mycket oro under några dagar som man knappt minns. Vi gick alla på helspänn efter ett besked som var så svårt att ta in att vi alla förnekade det in i det sista. I ett rum befann sig Sofie, Peter och Victor, i ett rum lite längre bort ställdes 2 extra sängar in, där sov jag, mamma och storasyster Therese. Där sov vi, jag vet inte hur många dagar. Kanske bara ett par, eller var det en vecka? Ibland satt någon av oss uppe hela natten, drack te och grät. Jag minns att det inte fanns aptit för annat än kaffe och te. Ibland låste vi in oss i "ungdomsrummet" för att lyssna på låtar, kolla på tv eller för att sjunga. Vi behövde komma bort från verkligheten, men ingen vågade lämna sjukhuset ifall det hemska skulle ske snart.
Therese behövde åka till Västerås för att jobba, vi sprang med henne ner en bit på vägen, skildes åt och sprang fort upp till avdelningen igen. Efter en halvtimme dök Therese upp, hon kunde inte tvinga sig själv på tåget. Hon grät och ångrade sig att hon tänkt åka. Det var tur att hon stannade, Victor dog morgonen efter..

Minnen kommer och går. Jag minns alla de gånger panik ångesten kom och jag tog hissen ner till garagevåningen. Utanför sjukhuset stod jag och rökte och grät om vartannat. Ringde ibland någon för att få någon slags bekräftelse på om det var sant eller inte. På vägen upp stirrade jag in i hiss-spegeln utan att se mig själv i den.


Några veckor innan (??) så sov jag med mamma nere i lägenheten, vi visste då att Victors provsvar såg dåliga ut och jag och mamma var alltid lika rädda för att få ett samtal där vi befann oss nere på stan. Vi pratade några gånger om hur det skulle gå till om vi behöve komma fort upp till sjukhuset. Vi bestämde oss för att om det skulle hända så skule vi nog fort hitta en taxi.
En morgon så väckte mamma mig, hon såg på Nyhets morgon på tv4. Där uppträdde en moster med sin systerson. De sjöng och spelade gitarr. Mamma grät och tänkte på hur jag och Victor kanske någon gång i framtiden hade gjort detsamma tillsammans, hans och jag.
Vi grät tillsammans och sen ringde det på min mobil. Det var Peter som ringde och lät väldigt upprörd.
"Läkarna vet inte hur illa det är, men de sa att det var så illa att ni kan han somna och inte vakna upp, han ska ner på röntken nu". 

Jag gav telefonen till mamma och slängde mig ur sängen. Hjärtat gick panikfort och gjorde ont inne i mitt bröst. Sen sprang vi. Jag sprang och hörde knappt mamma som skrek "Josse spring bara dit, jag kommer inte kunna hinna med dig!". Jag sprang tills jag vara nära sjukhuset, tårarna rann och jag kännde hur spyan satt i halsen. Jag var då tvungen att stanna och spy upp det som ville komma upp. Strax efter kom mamma och vi sprang tillsammans upp till avdelningen. Jag minns inte vad vi gjorde efter det men jag och mamma kommer aldrig glömma den stunden då vi tog oss upp rekordfort till sjukhuset. Vägen dit kändes som en evighet, benen bar fast man inte orkade och allt jag tänkte på var "tänk om jag aldrig mer får se honom vid liv!".


Jag minns också när jag sov med Sofie på avdelningen och vi delade på nätterna och mornarna. Jag sov på natten oftast och sen tidigt när Victor vaknade så lät jag Sofie sova och fick min dyrbara tid ensam med Victor.
När Victor vaknade så var han oftast på bushumör så han väckte genom att stå i sin lilla sjukhus-spjälsäng och sa "bu!" tills någon vaknade. Sen tog jag honom så han fick sitta med mig i sängen, där läste vi böcker men han ville ändå att mamma skulle vakna.
"Maaaaa  ...  maaaaa!" ropade han i två hela olika tonarter och väntade på svar.. "Maaaaaaaa...  maaaaaaaa!".
"Nej hjärtat, vi går och äter lite frukost, är Victor hungrig?"
"Jaaa!" sa han och vi drog med oss mediciner och droppställning ut till fikarummet. Där försökte jag få i honom det mesta men ingen aptit fanns. Han tyckte mest det bara var mysigt att umgås. När vi tyckte att mamma Sofie fått sova länge nog så fick Victor krypa upp till henne och "bua" tills hon vaknade. Och denna kärlek, man såg verkligen hur mycket Victor älskade sin mamma och hur mycket hon älskade honom tillbaka.

Dessa minnen..

De kommer och går. Mer eller mindre. Jag minns för tillfället mycket mindre än jag önskar att jag gjorde. Jag ångrar att jag inte hade en filmkamera så jag hade kunnat spela in dessa underbara stunder. De hemska minnena sitter nog inpräntade där vare sig man vill eller inte. Ju mer jag skriver ner dessa minnen, ju mer kommer jag ihåg. det är också svårt att försöka minnas då man oftast blir väldigt ledsen eller upprörd. 

Tänk om man skulle tappa minnet, vad vore då livet värt att leva?