SKIING!

Igår var vi och åkte skidor med barnen .
 Skidbackarna var sisådär men det dög när man åkte med barn.
Jag har idag mycket träningsvärk, jag tror man får det efter nån
timme med en fyraåring hängandes på sina små skidor mellan dina egna. Jag hade ej passande kläder. Hermans pappas täckyxor i XXXXL som konstant hängde nere vid knäna på mig. Min mocka jacka vars dragkedja under dagens gång gick sönder, suck. Så nu har jag ENDAST (!!!) mina skinnjackor. Och det är cirka 10 minus.

Jag avlider.



Sen på kvällen blev det e liten utgång med Chris. Vi mötte upp några på en bar och tog oss några drinkar. Älskar verkligen alla jag träffar här. De flesta är på resande fot och precis som jag. I love it!


Idag kommer Chris och hämtar upp mig efter jobbet så ska han köra mig till nåt bra shopping-center. Jag skulle verkligen behöva ett par skor. Mormors gamla är trasiga och mina tiokronors skor håller INTE värmen kan jag lova. Sen måste jag försöka hitta något till Victor. Det lär ju också vara svårt. Jag vill ju ge honom allt jag ser. suck.




Ikväll blir det partyparty. Chris och några av hans vänner har någon fest på en klubb downtown. "Klä upp dig!", sa de. "Ehm?" sa jag och tänkte på mina kläder som hänger inne i garderoben. Time to go shopping.



YAAAAAY!!!

Sitter med gråten i halsen och vill hem till min Victor mer än någonsin. Syrran Sofie har äntligen skaffat blogg där hon uppdaterar deras tid på sjukhuset nu under högdosen. Hon har lagt upp bilder så jag kan få se dem allihop och det känns verkligen som en sten fallit från mitt hjärta, men nu saknar jag honom så otroligt mycket.

FAN. Jag brukar inte bli såhär. Jo jag vet vad ni tänker, att "det brukar hon visst", men tro mig. När jag är borta från Sverige så stortrivs jag och längtar egentligen aldrig hem. När det kommer till Victor är jag så otroligt svag på den punkten. Mitt hjärta finns hos honom numera. Mina tankar handlar alltid om Victor. Mosters hjälte, med den elaka jävlacancerfaaaaaaaaan.
FAN det är så frustrerande att ens tänka på. Ge hans cancer till mig så slipper den lilla pojken lida. Tänk om det vore så enkelt.   



Idag är det 9 månader sen Robert lämnade jorden. Idag gick jag till en vacker kyrka och tände ljus för honom och bad för hans familj. Det känns så konstigt. Här är jag i USA, 9 månader senare. Snart har ett år gått, ett år sen den där födelsedags-frukosten med honom, ett år sen den sista kramen. Fyfan. Ännu en ängel finns nu ibland oss.

Vilken jävla skitdag.  

Vaknade imorse och det var sjukt mycket snö ute. Sjukt mycket, typ snöstorm. Jag hade ställt klockan på kvart i 6 för att hinna gå till gymmet och basta lite innan jobbet. Jag ändrade mig genast när jag kännde hur kallt det var i rummet.
Jag tog bussen till sjukhuset och blev hela 34 minuter försenad. De verkar inte veta hur man plogar vägarna, jag försökte förklara för de på bussen att det absolut är nödvändigt med vinterdäck och snöplogning när det är två decimeter snö på vägarna. Jag vet inte riktigt om de förstod mig men jag borde endå skriva ett klagobrev till The Goverment of CL. Det roliga med det hela var att jag såg minst 3 stycken plogbilar, men ingen som plogade. VAFAN!

Imorgon ska jag ut på middag med en killkompis som heter Chris. Det ska bli väldigt trevligt tycker jag. Idag får oxå Herman komma hem till hotellet och få vara där ända tills nästa vecka. Då slipper jag alla dessa buss och taxi turer fram och tillbaka från sjukhuset.

Jag såg i min Emmas blogg att hon ska till NYC med sin familj den 1a April. Åh jag hoppas verkligen de får det underbart. Jag blev så glad när jag såg det och jag är så glad för deras skull. De förtjänar verkligen att få komma bort ett tag. Och NYC är ju underbart på våren så det kommer att få det toppen. Är så glad för er skull!
Förhoppningsvis så missar de inte min planerade barncancer gala. då jäävular :P

Skriver mer snart. måste jobba..

29 dagar kvar i The States. Hittills ha jag haft det bra. Var ute och gick runt i stan och tog massor av foton för några dagar sedan, då kom en man fram till mig och frågade om jag ville med han och hans kompisar på en drink på en bar i närheten. Varför inte tänkte jag och följde med. De var alla jätte härliga och jag har umgåtts med dem varje kväll sedan dess.
Igår följde jag med några tjejer, Rachel, Holly, Rebecca, och Andrea, ut på stan. Vi gick till en bar som hette Liquid, den var shysst och vi tog oss några drinkar där innan vi gick vidare till Ballroom, en bar med massa Beatles och annan gammal rockmusik. YEAH!

Det var kul med en riktig tjej-kväll för en gångs skull. Och jag ska med dom och shoppa någon gång i veckan.

Jag bor ju på ett hotell som heter Reserve Square Apartments och det ligger ju, som jag skrivit tidigare, lite i ett slumområde.
Men när jag går in till stan och på är på alla uteställen är det som att byta land. Som om alla vita kommer fram från sina gömställen efter kl 22.00. När jag var ute och gick igår mitt på dan så var alla affärer och restauranger stängda och inga människor syntes till. Endast några uteliggare som låg och sov i något hörn här och där. Cleveland ä en spökstad under dagstid. Jätte läskigt. 


Orkar inte skriva mer, är så trött så trött.

Saknar er..


  

Jag sitter i kafeterian på sjukhuset.  Äter min ceasar-sallad och dricker mitt mineral-vatten. Mycket intressant att titta på här, många läkare och många studenter. Mitt under min observanta måltid hör jag en mörk röst brevid mig. "Do you mind if i sit down and keep you company during your meal?" Jag ska precis tugga ur munnen och se vem rösten tillhörd då en man sätter sig mitt emot mig. Chockad som jag är säger jag inte så mycket utan fortsätter äta min lunch medans jag lyssnar på hans prat om hans yre, liv och hem i Andalusien. Han frågar mig många frågor om Sverige och jag svarar lite halvhjärtat på dem. Mitt första ragg tänker jag. Roligt. Verkligen.

Han frågar efter mitt nummer, jag säger att jag inte har något. Han frågar efter namnet på mitt hotell, jag sa att jag inte vet. "Hey beautiful, why so rude, all i want is to take you out to dinner and continue this lovely conversation?" sade han och log. "Why?, sade jag och packade ihop mina saker.
Han skriver ned sitt nummer på en lapp och ger den till mig. "EEW!", säger jag högt åt honom, knögglar sönder lappen och går därifrån..

Nämnde jag att han var cirka 50-55 år gammal och hette Abnon? Mitt aldeles första ragg i America-Land. Lyckat!

Nu har jag lite trött tid över för att uppdatera om min lilla resa.

Resan till Chicago gick helt ok, för mig, för H:s familj gick det mindre bra för. Efter att de på arlanda upptäckte att de glömt en hel ryggsäck med viktig medicin så spydde H ner sig själv och nästan hela Arlanda. Det var jobbigt. Tullen tog cirka två timmar pga all deras special-mat samt medicin-lådor, det plus tre barn och en trött assistent var nog väldigt tufft för dem.
På planet så råkade jag somna rätt fort så råkade bli ensamma med alla tre barnen, tro mig, det var ej med flit, jag var utmattad efter 2 timmar i tullen.

Väl i Chicago rullade det på rätt så bra faktiskt, en trevlig stad verkar det som, som jag gärna skule vilja se mer av. Vi landade i Cleveland ca 20.00 lokal tid. Vi hade rejäl jetlag och var som utslagna redan i taxin påväg till hotellet.
Hotellet är finare än förväntat, har ännu inte hunnit inviga gymmet eller poolen då jag jobbat konstant sedan igår, men imorgon har jag en ledig efter middag samt ledig hela helgen så då blir det träna av :)

Ikväll tänkte jag våga mig ut på en liten mini-sightsing runt hotell området. Ojojoj. Jag som annars är så kaxig var faktiskt lite skrämd av alla stora svarta män i dreads och stora huvor som stod och rappade någon slags 8-mile rap med varsin stor joint i handen.
De tittade misstänktsamt på mig när jag närmade mig dem, "Hi, wazzup?", sa jag med en inbillad cool amerikans brytning och försökte sen världsvan ut. "Yo lady, u shud not be out alone after dark gaaaal", sa de och granskade mig upp och ner som om jag vore någon slags söt hallucination av weedet. "I know hehe", sa jag och vände och gick tillbaka de 30 meter jag hunnit gå ifrån lobbyn. Så mycket för sightsing va?

HERREGUD! Vart har jag hamnat? Bro?

Imorgon blir nog en bättre dag, det känner jag på mig. Då ska jag dra ut å se mig omkring medans det är ljust. Och jag ska försöka få kontakt med något shysst folk (om jag hittar några vita mesar som jag själv) och se vad de har för planer i helgen. Jag har SJÄLVKLART inga föutfattade meningar om mörkhyade men jag vill helst inte bli någon liten kvinnlig kopia av Eminem som inte ens kan rimma. Ehm..

Herman har en söt doktor, eller han är kanske inte direkt söt, men han är trevlig och duger nog för ett glas vin om det skulle krisa sig med sällskap. Han tittade faktiskt på mig lite extra när jag satt och tränade hypeventilering med H inför en undersökning. Han sa "well done H, and you too Josie." Jag sa "thanks man", och försökte låta sådär oansträngt cool igen och jag tror det lyckades för han vände sig om hela två gånger för att le åt mig innan han lämnade rummet.. Oh TRO MIG det är inte det lättaste att låta oansträngt cool efter fem minuters hyperventilering.

Snart skriver jag igen. JAG KÄNNER MIG SOM EN DÅRE!!! JAG TROR ATT JAG ÄR EN DÅRE!!    

Befinner mig i Cleveland, USA.
Här är det kallt. MASSOR av snö. Hittills har jag bara hängt på sjukhuset (dock ej som Grace Anatomy) med Herman och gjort massor av olika tester. Jag lär mig massor och det är jätte intressant allt det här.
I helgen är jag ledig så då ska jag bege mig ut i staden och se mig omkring. Kanske finna mig en flört? Staden är det faktiskt lite "GhettoVarning"  på och jag ska nog inte bege mig ut själv de mörkaste kvällarna :D

Saknar alla såklart, men en månad går fort. Skicka gärna mess till mig 3 mobil. Ska samt skaffa kontant kort. skriver nr här då om det skulle vara något. pussar å kramar!!

AMERICA-LATADALA-LAND..

På Onsdag bär det av mot USA för första gången. Har precis tvättat alla mina kläder som jag ska packa ihop imorgon.
Jag ska försöka knyta kontakter och göra massor av roliga saker. När jag inte jobbar dvs..
Sen blir det gym och simning. Har redan packat ned bikinin. Cant wait :D

Alltid lika spännande när en resa närmar sig, det ska bli skönt att få komma bort men jag kan inte sluta må dåligt över att jag lämnar min Victor som just nu ligger inne för en högdos som kommer att vara i 5 veckor. Jag känner mig så hjälplös och värre lär det ju kännas när jag inte är i närheten. Ska be för honom varje morgon jag vaknar och varje kväll jag lägger mig. Gör gärna det Du också!


Jag är så stolt..
Är så stolt över min syster som klarar sig igenom det här tillsammans med sin pojkvän och son. Cancern har tagit över Victors kropp med de kommer ALDRIG låta cancern ta över deras liv eller deras kärlek.. 
Jag älskar Victor så otoligt mycket och det gör så otroligt ont i mitt hjärta av att tänka på hans förjävliga sjukdom han lider så av. Kan inte ens föreställa mig hur ont det gör i min systers hjärta. .

Nu väntar 5 jobbiga veckor på sjukhus för dem.
Fortsätt kämpa och tappa aldrig hoppet. Det här SKA gå bra!




Nästa gång jag skriver är jag i USA.





CIAO!!

En av mina favorit låtar.
En video värd att se.

http://www.youtube.com/watch?v=p_g-iZdz-oE

.

Fasen!

Imorse hade jag helst inte behövt att vakna.
Vissa dagar är ämnade för att återigen dra täcket över huvudet och låtsas om att man ännu inte fötts.

Det började med en sen och blöt kväll med Emma kvällen innan och när vi kom hem till Emma så gick jag och lade mig med smink (!!!!), vilket jag ALDRIG gör eftersom det resulterar med att jag får otroligt dålig hy. Jag struntade också i att ta av mig mina linser vilket resulterar med att mina ögon blir snustorra och röda. Tandborstningen var ju bara att glömma i mitt tillstånd, så jag sket i den också.

Jag drar mig mot badrummet med den värsta yrhuvudvärken som någonsin funnits, och ser mig i spegeln. Och mycket riktigt, där var de små monstren. Jag såg hemsk ut med massa nya små prickar i hela ansiktet, röd i ögonen, ihop klistrade ögonfransar och hemsk andedräkt med inslag av alkohol. Eftersom jag är aldeles för yr i huvudet så skiter jag i att ta bort sminket och allt annat och går och ringer syrran. 
Min systerson har efter en operation blivit väldigt sjuk så jag kan inte komma till sjukhuset idag. FAN!
Jag blir ju självklart jätte orolig och gråter lite  (iof bra för linserna), sen ringer jag runt lite och berättar den dåliga nyheten. 
Går ner till köket, öppnar en lyckokaka och det står nåt i stil med "Luck you will have this day".
Yay! Då fick jag lite hopp åtminstone. Dags att ta tåget hem och göra mig iordning för uppsala-festen ikväll.

Vart fan är christers sl-kort? VART FAAN ÄR CHRISTERS SL-KORT????
Jo mycket riktigt så lyckades jag slarva bort den någon gång under kvällen innan. Åker till stationen och köper ett nytt, är nu 1200 kr fattigare. När jag kommer till Bålsta och ska gå ner till bussen så GÅR DET INGEN BUSS. Jag är tvungen att sitta och vänta typ en timme tills bussen äntligen kom. Jag närmar mig huset och känner hur underbart det ska bli att få komma hem, gissa vad jag upptäcker då? Jo jag har ju inge nycklar på mig. Dörren låst, ingen hemma.
Med gråten i halsen gick jag till baksidan, sparkade upp vår gamla kattlucka och fick upp altandörren genom att slå en krocketklubba mot handtaget på insidan. Jag kom in..

Upptäcker.. Christer var hemma, han stod bara i duschen, jag hade bara behövt att ringa. 

Vi får se hur denna dag slutar.
Behöver jag tillägga att Uppsala-festen blev inställd? "This is NOT my luckyday" 

Idag har varit en helt vanlig dag.

Jag gick till jobbet, jag spenderade
många timmar med många högljudda 6-åringar,
jag fick mycket huvudvärk, och jag kom efter mycket lång tid till sist hem. Jag hinner så mycket som att koka en kopp te och sätta mig ned framför LA Inc på tv då jag inser, jag har glömt att nyårs löfta. För FÖRSTA gången har jag liksom bara omedvetet smygit förbi det fruktade löftet om vad man ska klara av eller inte klara av det nya året.

Jag har ju i och för sig aldrig klarat av att hålla ett nyårs löfte hittills, men vad hände med min tradition? Jag menar, även om man inte håller löftet så får man väl ta mig tusan ge sig själv lite hopp de sista timmarna innan tolvslaget.

Men om man nu skulle vilja köra en instickare och fuska lite med ett för sent nyårslöfte, vad ska man lova sig själv då? Det gamla vanliga? Gå ned 5 kilo, lära sig spela ett instrument, sluta röka, spara extra pengar varje månad (du vet, till den där resan man pratat om i flera år men aldrig gör), bli snäll(??), skaffa sig pojkvän, eller varför inte bli singel ?

Nej du, ska jag nyårslöfta så ska det banne mig bli något rejält. Jag skulle ju kunna lova mig själv något så galet som fred på jorden eller att sluta dricka vin, eller något annat omöjligt. 

Nej, det bästa med nyårslöften är väl ändå att man bara lovar sig själv och ingen annan, då slipper man ju den där pressen. Tänk om man var tvungen att lova åt någon annan, DET vore ju verkligen en mardröm.
Det bästa vore väl kanske om man gick ihop med sina vänner eller familj och så fick man bestämma vad en specifik persons nyårs löfte skulle vara, sen så är det ju upp till den personen om hon eller han vill göra en besviken genom att misslyckas med sitt löfte. Det vore nog en rätt kul grej.
Sen så har man ju hela året på sig att tänka ut ett bra nyårs löfte till den personen som bestämde åt Dig förra nyår. Muahaha, smida onda planer under ett HELT år. 
Kanske inte ändå.

Jag tror nog att jag skiter i nyårslöfte i år. Iaf så får ingen veta vad löftat, men jag kanske berättar för någon om jag verkligen lyckas, men annars blir det inget.
 
Hoppas ni som läser har nyårslöftat något bra och lycka till med era löften. 

God fortsättning.


(bilden långst upp på sidan är en gren av ett kinesiskt körsbärsträd i blom, jag kanske borde ha som löfte att plantera ett sådant i mitt källarrum hemma hos christer?)

Ok!
Nu var det dags..
Min aldeles första blogg. Det här blev ju såklart jätte jobbigt för mig.
Vet varken hur jag ska göra så att min blogg sida ser fin ut eller vad jag ska skriva om. Jag antar att min blogg kommer bli som min personliga dagbok med smaskiga händelser och persoliga funderingar.

Jag trodde faktiskt att jag aldrig skulle skaffa mig själv en blogg, jag menar, kommer ens någon att läsa den? Jag tror knappast det, det här får bli helt och hållet för min egen skull.


Let the fun begin.. To be continued...