Liten fundering bara
DATUM: 2009-06-12 TID: 21:21:39Jag var tidigare på SATS idag. Nej inte för att träna utan för att sola fram några inbillade magrutor. Jag sitter vid ett bord och väntar på att solariumet blir ledigt. Sådan där peppande techno-musik spelas i högtalarna i något rum längre bort. Jag läser en Amelia är är just inne på min fjärde kopp blaskigt kaffe då jag spetsar öronen. Vafan..
"AAAAH, ÅÅH, OOH OOOOH STÖÖÖÖN!!"
Det GÅR inte ta fel på att det är ljuden från 15 pressande muskelberg till män. De sitter alla vid varsin maskin, svettiga och röda i ansiktet och stönar tillsammans. HÖGLJUTT och helt ogenerat.
"MMMMmmMM", mm:ar någon, vilket får mig att tänka ännu mer på sex än vad jag redan gör. Det här är ju sjukt!
Jag vill inte veta hur dessa främmande svettiga män låter när de stönar, varken i sänghalmen eller på gymmet, för det ÄR ju faktiskt samma läte. Hur fasen kommer det sig att kvinnorna på likadana maskiner inte säger ett knyst, fastän de är lika svettiga och röda som männen? Detta är en manlig gåta. Eller snarare en gåta för oss kvinnor. Varför? Vi stönar väl högst i sängen, eller?
"AAAAH, ÅÅH, OOH OOOOH STÖÖÖÖN!!"
Det GÅR inte ta fel på att det är ljuden från 15 pressande muskelberg till män. De sitter alla vid varsin maskin, svettiga och röda i ansiktet och stönar tillsammans. HÖGLJUTT och helt ogenerat.
"MMMMmmMM", mm:ar någon, vilket får mig att tänka ännu mer på sex än vad jag redan gör. Det här är ju sjukt!
Jag vill inte veta hur dessa främmande svettiga män låter när de stönar, varken i sänghalmen eller på gymmet, för det ÄR ju faktiskt samma läte. Hur fasen kommer det sig att kvinnorna på likadana maskiner inte säger ett knyst, fastän de är lika svettiga och röda som männen? Detta är en manlig gåta. Eller snarare en gåta för oss kvinnor. Varför? Vi stönar väl högst i sängen, eller?
Not without my backpack.
DATUM: 2009-06-12 TID: 13:12:11Nu börjar sommaren planera sig bra för mig. Den 6e åker jag och min vän Deanna till Amsterdam i några dagar för att känna av pulsen och charmen i den sjukaste staden på denna jord. Har varit där en gång tidigare men då bara över dan, min australienska vän är där för första gången. Bokade precis två sängar på ett hostel som heter The Bulldog Hotel Amsterdam. Den verkar helt okej och läget är helbra. Hostelet har till och med en egen "Bulldog Coffee-shop". Jag är redo för några underbara dagar. Eftere det så åker vi (den 14e) till Grekland för att luffa runt på de grekiska öarna. Vi kommer att åka till Aten-Mykonos-Paros-Ios.Santorini. Båtresorna är bokade samt alla hostels och hotell. Allt ser jätte fint ut och då har vi dessutom med oss en 3e australienska, Bianca. Hon åker till spanien när jag och Dee är i Amsterdam, för att springa med tjurarna. Helt otroligt.
Jag har inte bestämt mig om jag ska hänga med tjejerna till Italien efter Grekland, det beror på ekonomin. Har någon några tips inför dessa resemål så får ni gärna lämna en kommentar.
Ha en underbar molnig fredag.
Kramar
Pinsamma chinos.
DATUM: 2009-06-10 TID: 17:07:55Tisdag 9:e.
Idag bar det av till Jakobsbergs centrum med lilla systern Ida, på jakt efter lite välbehövd shopping.
Tittar självklart in på Carlings och frågar det söta manliga affärsbiträdet om de fått in några chinos. Jag hittar två par i rätt storlek, ett par i beige och ett par i blått. Provhytterna är alltid så små och klaustrofobiska och jag måste nästan alltid hålla i en krok för att inte tappa balansen. Ida som står utanför draperiet får den stora äran att dra av mig mina allför stela och tajta jeans med all sin kraft.
Dags att prova det blåa paret chinos. Jag kommer ungefär halvvägs, typ till knäna, då jag av någon anledning tappar balansen och snurrar och hoppar och rasar ut från provhytten, igenom draperiet och ut i butiken med min string-beklädda rumpa först. Jag sitter på något konstigt sätt fast i det vandaliserade oturs-draperiet och möter i slowmotion det söta affärsbiträdets blick. Han ser allt men tittar snabbt bort. Jag tar sats och slänger mig, i slowmotion, tillbaka mot omklädningsrummet för att söka skydd. Stackars Ida skrattar så mycket att hon har svårt att skydda mina privata bakdelar men gör sitt bästa. Jag vill försvinna, Ida skrattar, jag tittar fram, pionröd, på affärsbiträdet som säger att han blundade igenom allt. Mm visst. Jag köper det beiga paret och slänger med en stråhatt och betalar fort. Den söta hälsar mig välkommen tillbaka och ler. Jag går.
Idag bar det av till Jakobsbergs centrum med lilla systern Ida, på jakt efter lite välbehövd shopping.
Tittar självklart in på Carlings och frågar det söta manliga affärsbiträdet om de fått in några chinos. Jag hittar två par i rätt storlek, ett par i beige och ett par i blått. Provhytterna är alltid så små och klaustrofobiska och jag måste nästan alltid hålla i en krok för att inte tappa balansen. Ida som står utanför draperiet får den stora äran att dra av mig mina allför stela och tajta jeans med all sin kraft.
Dags att prova det blåa paret chinos. Jag kommer ungefär halvvägs, typ till knäna, då jag av någon anledning tappar balansen och snurrar och hoppar och rasar ut från provhytten, igenom draperiet och ut i butiken med min string-beklädda rumpa först. Jag sitter på något konstigt sätt fast i det vandaliserade oturs-draperiet och möter i slowmotion det söta affärsbiträdets blick. Han ser allt men tittar snabbt bort. Jag tar sats och slänger mig, i slowmotion, tillbaka mot omklädningsrummet för att söka skydd. Stackars Ida skrattar så mycket att hon har svårt att skydda mina privata bakdelar men gör sitt bästa. Jag vill försvinna, Ida skrattar, jag tittar fram, pionröd, på affärsbiträdet som säger att han blundade igenom allt. Mm visst. Jag köper det beiga paret och slänger med en stråhatt och betalar fort. Den söta hälsar mig välkommen tillbaka och ler. Jag går.
Chinos är en typ av byxor av chinotyg, ett lätt bomullstyg.
Chinos liknar khakibyxor men med pressveck och är mer lika kostymbyxor.
Hurt-bullar.
DATUM: 2009-06-10 TID: 16:55:29Måndag 8e.
Jag vaknar av väckarklockan klockan 06.15 på morgonen och sätter mig upp och ger som vanligt bilden på Victor en godmorgon-puss. Jag drar på mig träningskläderna jag lade fram kvällen innan. Efter ett stort glas vatten och en öppnad ytterdörr, jag tvekar. Spöregn och grå himmel. Eftersom jag redan bestämt träff med Ida så finns ingen återvändo tillbaks till en varm säng utan jag börjar istället att jobba längs den fuktiga gatan.
Fastän det är juni och enligt mig själv nästan sommar så ser jag min egen andedräkt. Det enda som hörs av mina plaskande snabba steg mot asfalten.
När jag möter upp Ida så är hon lika frusen som jag men hennes röda vågiga hår och friska fräkninga ansikte får henne att se ut som hämtad ur en Kellogs-reklam, jag själv ser nog mest blek och halvdöd ut.
Vi tar oss fram genom regnet som två hurtiga amazoner medans den allt för svarta himlen gapar mot oss och slänger hotfulla blixtar ur sitt djupa hål. De piskande vindarna tar tag i våra kläder och vi måste hålla oss fast i varandra för att inte lyfta från marken.
En timmes jogging i vädret från helvetet och vi närmar oss hemma-plan. Vi klarade det. High Five Sistah!
Vi hoppas på solsken nästa gång..
Jag vaknar av väckarklockan klockan 06.15 på morgonen och sätter mig upp och ger som vanligt bilden på Victor en godmorgon-puss. Jag drar på mig träningskläderna jag lade fram kvällen innan. Efter ett stort glas vatten och en öppnad ytterdörr, jag tvekar. Spöregn och grå himmel. Eftersom jag redan bestämt träff med Ida så finns ingen återvändo tillbaks till en varm säng utan jag börjar istället att jobba längs den fuktiga gatan.
Fastän det är juni och enligt mig själv nästan sommar så ser jag min egen andedräkt. Det enda som hörs av mina plaskande snabba steg mot asfalten.
När jag möter upp Ida så är hon lika frusen som jag men hennes röda vågiga hår och friska fräkninga ansikte får henne att se ut som hämtad ur en Kellogs-reklam, jag själv ser nog mest blek och halvdöd ut.
Vi tar oss fram genom regnet som två hurtiga amazoner medans den allt för svarta himlen gapar mot oss och slänger hotfulla blixtar ur sitt djupa hål. De piskande vindarna tar tag i våra kläder och vi måste hålla oss fast i varandra för att inte lyfta från marken.
En timmes jogging i vädret från helvetet och vi närmar oss hemma-plan. Vi klarade det. High Five Sistah!
Vi hoppas på solsken nästa gång..
GladJag.
DATUM: 2009-06-03 TID: 19:04:51Igår på jobbet pratade jag och barnen om vad som gör oss glada i vardagen. Vi är ju alla så uppe i den stressiga, sorgliga och jobbiga verkligheten att vi ibland helt glömmer bort det där som faktiskt gör oss riktigt glada. När jag sitter och pratar med barnen om det som gör dem lyckliga dvs: regnbågar, djur, sommaren, julafton, födelsedagar etc så börjar jag också tänka på mig själv och vad som egentligen gör mig extra glad. Jag vet att iaf allt för mycket tid i mitt liv går åt av att tänka tänka negativt. Negativa minnen, negativ vardag. Det finns ju faktiskt massor av saker som gör mig glad. Min familj, att resa, solsken, fina minnen, ljudet av vågor, att sjunga, musik, att skratta, Victors stigande fond, mitt och andras välmående, det plus många saker till får min tillvaro liiite bättre. Har bestämt mig att försöka lägga mer energi och tacksamhet på dessa saker när det allra mesta känns svårt. Gör samma sak ni med!
Nu är ju sommaren här. Den har iaf gett oss några första soliga dagar. Det är jag mycket tacksam för. Jag jobbar och sliter men är glad att jag har det jobb jag har där vi är någorlunda mycket utomhus (till er som ej vet så är jag personlig assistent åt en liten kille som går i förskoleklass). Jag har försökt att börja äta nyttigare och har redan märkt skillnad på hår, hy och naglar som blivit bättre. Nästan varje kväll ger jag mig ut på en lång promenad/jogging runda på minst en timme, medans jag lyssnar på musik ur Christers gamla mp3 spelare som tar cirka 5 minuter mellan varje låt. Men det är underbart att svettas, lyssna och tänka bort negativa tankar under ett rejält träningspass. Ska försöka fortsätta med detta nu när jag märker att jag mår bra utav det. Jag har till och med lyckats ta mig till graven, från graven till Krägga (Sofie å Peter) och från Krägga hem, en gång på Christers gamla cykel. Nej nu ljög jag faktiskt. Jag fick skjuts hem av Peter morgonen efter men det var endå en bit att cykla från Bålsta till Krägga. Så det är jag stolt över
Vi får se vad jag nu gör av sommaren, men en sak är säker. Jag ska försöka skapa fler posetiva minnen, fler skratt-attacker och försöka lägga min energi på det där lilla posetiva som jag annars varit så van vid. Screw you dåliga humör!
Min nya grej: vattensporter, jag ska bli proffs. Har faktiskt också märkt att jag helt kommit över min fobi för djupt vatten och fiskar som jag lidit av hela mitt liv (tack vare Australien och exet). Se upp för mig, här kommer jag på världens hav.
Bild 1: Jag åkte kneeboard för första gången.
Bild 2: Jag å Anna i ringen. Det gjorde ont.
Tats
DATUM: 2009-06-02 TID: 16:39:30
Peters och min tatuering till minne av Victor
En underbar helg.
DATUM: 2009-06-02 TID: 09:40:03Denna gångna helg har faktiskt varit väldigt bra. Lite mys hemma på baksidan med Kaisa och Rickard, Solning med Kaisa och Rebecca på Lördags dagen, grillning hemma hos Cattis samma kväll. Skräckfilm hos Sofie senare samma kväll och söndagen en liten överasskning för Sofie och Peter.
Under ett antal veckor har några av oss nära till Sofie och Peter hållit en liten insamling med målet att samla in så mycket pengar som möjligt till en semesterresa åt dem. Vi har fått hjälp av deras närmaste men också många utomstående.
Vi bjöd hem Sofie och Peter på grillning vid halv 2 tiden på söndags eftermiddagen. De fick varsin välkomstdrink och vi satt på baksidan och pratade. Sen började folket droppas in. Deras närmaste kom och de blev jätte glada och överasskade att så många var där. De undrade såklart vad anledningen var och de fick sedan reda på insamlingen som hållits bakom deras ryggar.
Det var med många tårar, känslor och leenden de fick ta emot ett semesterbidrag på 13 000 kronor.
(läs mer på www.denstarkastestjarnan.blogg.se)
Dagen fortsatte i posetiv anda. Vi grillade, åt glass med jordgubbar, drack vin och bestämmde oss sedan för att åka ut med båten i det fina vädret. Vi skulle mötas upp med 3 stycken båtar vid krägga båthamn. Solen fortfarande brännde het (klockan 19.00) och det var helt vindstilla på sjön. Vi åkte kneeboard och gummi-ring efter båtarna och det var helt underbart. Alla var glada och hade jätte kul och trevligt tillsammans.
Jag åkte på kvällen hem medans Sofie och Peter tillsammans med barnen avslutade kvällen med att besöka Victor vid kyrkogården. De hade blåst blåsbubblor och det hade varit så vackert i kvällssolen.
Det värmer så i mitt hjärta att få se dem le. Jag önskar innerligt att vi får många fler sådana dagar tillsammans.
Bilder från den underbara dagen kommer snart..
Victor. Jag ber och hoppas att du vet.
DATUM: 2009-05-29 TID: 21:12:04
Världens onödigaste inlägg, ville bara skriva nåt.
DATUM: 2009-05-29 TID: 16:28:26Ikväll.
Ikväll laddar jag för en skön kväll med mycket skvaller, tjejsnack, killsnack, goda drinkar, gott vin, kall öl, solsken, välmående och lycka. Har ingen aning om hur det kommer att sluta men man måste ju utgå från att det kommer att bli en lyckad kväll. Hur roligt blir det att se fram emot annars? Idag har jag känns ett förvånansvärt lugn. Solsken hela dagen, brännboll med barnen på jobbet, en långpromenad med R och nu ska jag ta en (mycket välbehövd) dusch och sätta mig på altanen och låta håret torka i solen medans jag smuttar på ett glas vitt. Livet känns helt plötsligt lite mer värt att leva idag. Jag tror det beror på solen. Det måste bero på solen, den enda posetiva just nu.
Minnen.
Igår låg jag i min säng och tänkte i flera hundra timmar. Jag tänkte på minnen. Det finns så många att det svämmar över, räcker och blir över. Flytten från Vikarbyn till Sthlm. Första bästisen sista bästisen, hur jag kunde känna mig så sviken i så ung ålder och ändå inte lära mig av mina misstag. Estet-klassen på BcJf, hur vi kunde sitta på lektionerna och skratta så mycket att vi fick träningsvärk dagen efter. Jag tänkte på de gånger jag varit i stan och missat sista pendeln och haft katastrofala men minnesvärda nattbuss resor hem. Första gången jag landade i Australien, första kyssen på stranden och sedan flytten dit för att leva med min britt-australiesiska pojkvän. Min lägenhet vid havet, alla vänner jag träffat, alla fiender man skapat (nejdå). Första gången jag såg min systerson, hur kärleken växte, hans dop, hans rum på sjukhuset, hans begravning. Första förbjudna tatueringen (ångest) när jag var 14 och sena nätter bakom tågstationen i samma ålder. Hämtad av mamma och pappa, hämtad av polisen, hämtad av dejten. Jag önskar livet gick att spela in. Jag önskar att jag alltid kommer ihåg. För det är Jag.
Nu är det dags för den där välbehövda duschen.
Förresten. Jag har tappat rösten. Helt plötsligt, helt sjukt.
Ps: kort på laban-tatueringen kommer SNART!
Ikväll laddar jag för en skön kväll med mycket skvaller, tjejsnack, killsnack, goda drinkar, gott vin, kall öl, solsken, välmående och lycka. Har ingen aning om hur det kommer att sluta men man måste ju utgå från att det kommer att bli en lyckad kväll. Hur roligt blir det att se fram emot annars? Idag har jag känns ett förvånansvärt lugn. Solsken hela dagen, brännboll med barnen på jobbet, en långpromenad med R och nu ska jag ta en (mycket välbehövd) dusch och sätta mig på altanen och låta håret torka i solen medans jag smuttar på ett glas vitt. Livet känns helt plötsligt lite mer värt att leva idag. Jag tror det beror på solen. Det måste bero på solen, den enda posetiva just nu.
Minnen.
Igår låg jag i min säng och tänkte i flera hundra timmar. Jag tänkte på minnen. Det finns så många att det svämmar över, räcker och blir över. Flytten från Vikarbyn till Sthlm. Första bästisen sista bästisen, hur jag kunde känna mig så sviken i så ung ålder och ändå inte lära mig av mina misstag. Estet-klassen på BcJf, hur vi kunde sitta på lektionerna och skratta så mycket att vi fick träningsvärk dagen efter. Jag tänkte på de gånger jag varit i stan och missat sista pendeln och haft katastrofala men minnesvärda nattbuss resor hem. Första gången jag landade i Australien, första kyssen på stranden och sedan flytten dit för att leva med min britt-australiesiska pojkvän. Min lägenhet vid havet, alla vänner jag träffat, alla fiender man skapat (nejdå). Första gången jag såg min systerson, hur kärleken växte, hans dop, hans rum på sjukhuset, hans begravning. Första förbjudna tatueringen (ångest) när jag var 14 och sena nätter bakom tågstationen i samma ålder. Hämtad av mamma och pappa, hämtad av polisen, hämtad av dejten. Jag önskar livet gick att spela in. Jag önskar att jag alltid kommer ihåg. För det är Jag.
Nu är det dags för den där välbehövda duschen.
Förresten. Jag har tappat rösten. Helt plötsligt, helt sjukt.
Ps: kort på laban-tatueringen kommer SNART!
Skräckfilm och Äventyrsdag
DATUM: 2009-05-24 TID: 22:55:39Börjar detta inlägg med att lägga up bilden på "önske-kossan" som jag skrev om i det förra inlägget.
Horror-time.
Ikväll har jag och Sofie haft skräckfilms kväll. Vi hyrde två filmer för att som vanligt skrämma upp oss så mycket som möjligt innan läggdags. Första filmen hette "Amusement" och handlade om något psykfall i clownmask som älskade att plåga oskyldiga människor, Jätte bra filmval me tanke på min fobi mot clowner.
Den andra filmen var nyinspelade zombiefilmen "Day of the dead", måste jag tillägga att det var Sofies val då hon är helsåld på sådana filmer.
Kommer nog aldrig förstå varför vi gång på gång utsätter oss för tortyren av rädsla när vi innan varje film vet hur livrädda vi båda blir, vi med våran extremt onormala inlevelse.
Tidigare idag var jag och syrrorna med respektive, och Sandra, på Arosfortet i Västerås. Detta är ett "fort" med cirka 40 stycken olika rum som har olika äventyrs teman. Vi klättrade, sprang, kröp, hoppade, rullade, flög och svettades tillsammans i fyra timmar. Har redan värk i armar och bröstmuskler av allt klättrande på väggar och tak och vill helst slippa tänk på hur ont det kommer att göra imorgon bitti.
Godnatt!
Vi sjunger för dig hjärtat.
DATUM: 2009-05-22 TID: 19:15:56Sånger bara för Victor
Sång har alltid varit en stor del i min familjs liv och vi gjorde det bästa för att få det att bli en lika viktig del i Victors. Oj så vi sjöng för honom. Från det att han var nyfödd till slutet av hans liv. Från barnlåtar till Beatles, från Beatles till nya radiohits, vaggvisor och rocklåtar. Knasiga indiska danser och skaka rumpa till Shakira. Det var så Victor växte upp, Stackars barn..
När Victor döptes så sjöng jag och Victors äldsta moster Therese låten "Halelujah" som mamma Sofie skrev om speciellt till sin son. Jag sjöng också Beatles "Blackbird" till ett vackert pianokomp.
Låten Blackbird har kommit att bli en av de viktigaste låtarna i mitt liv. Låten kommer föralltid att påminna mig om min och min familjs kärlek till vår kämpe och hans kamp emot sin cancer.
På akademiska sjukhuset i Uppsala står en stor ko i mycket färgglad mosaik. Den kallas för "önske-kossan". Några dagar innan Victor försvann så gick jag ned till den och skrev min sista viktigaste hälsning till min systerson. Där kommer min hälsning föralltid att stå, bara för honom.
"Take your broken wings and learn to fly, take your sunken eyes and learn to see - Victor i vårt hjärta"
(bild på önske-kossan kommer)
På begravningen spelade vi upp några låtar som vi spelat in i förväg åt Victor. Gå gärn
a in på den här länken och lyssna.
http://feie.tkphotography.se/vic_sang.html
Hallelujah; Sofie och Therese
Text omskriven av mamma Sofie
Blackbird; Josefine
En egen version av Beatles original låt.
Another Day; Sofie och Josefine
Amy Diamonds låt som beskriver allas våra känslor aldeles för väl.
En dröm.
DATUM: 2009-05-21 TID: 22:30:45Jag har mycket svårt att somna på kvällarna. Huvudet susar av tankar som svämmar över. Jag har inte sovit i min egen säng sedan i slutet av mars. Inatt är första natten. Vi får se hur det går..
Jag har en dröm som sedan i Söndags natt fortsatt att hälsa på i min sömn.
Det är en dröm som i nuläget betyder så mycket för mig att jag vill skriva ned den och föralltid ha kvar den, och varför inte här på bloggen?
Jag drömmer om att jag är med min vän Emma. Vi är på någon slags musikfestival och går runt och tittar. Närt jag går förbi ett stort vitt party-tält så ropar en röst i en mikrofon att jag vunnit ett pris och att jag är välkommen upp på scenen. På scenen mottager jag ett pris av något slag från radioprataren Hakim (the voice radio-station) och sedan töms tältet på folk. Kvar blir jag, Emma och Hakim och det står en massa vita stolar och bord runt omkring oss. Helt plötsligt på en stol sitter Victor i sin lilla sjukhusrock. Han har nappen i munnen, en blå.
Jag tror att jag inbillar mig men går närmre och då sträcker han ut armarna mot mig. Jag springer fram och är livrädd att jag inte ska kunna ta i honom (för jag tror han är en inbillning) men jag tar upp honom i min famn och sätter mig på en stol. Jag känner hur varm han är och jag känner hur hårt hans hjärta slår tätt emot mitt. Jag frågan radio-prataren om han kan se Victor, han säger "Nej!". Jag skriker i panik på Emma och hon kommer till oss och säger "Jo, Josse. Jag ser Victor, han är här." Jag håller honom tätt med mina läppar mot hans lilla kala huvud. Han har hela sin hand på min vänstra kind och håller med sin andra hand i min hand. Jag luktar och jag känner, jag vet att jag drömmer. Jag frågar honom "är det du som ger mig den här drömmer Victor? Jag känner dig, jag känner att du är här." Han kramar då min hand en sista gång, sen blir han svalare och sedan vaknar jag i panik-gråt. När jag vaknar är känslan borta men jag känner fortfarande hans lilla hand mot min kind som bränner av alla tårar.
Varje natt sedan i Söndags har drömmen spelats upp på nytt. Jag kan till och med somna om direkt efteråt och drömma den igen. Det är hemskt men samtidigt så underbart. Hur länge ska jag drömma detta och VARFÖR gör jag det???
Jag har en dröm som sedan i Söndags natt fortsatt att hälsa på i min sömn.
Det är en dröm som i nuläget betyder så mycket för mig att jag vill skriva ned den och föralltid ha kvar den, och varför inte här på bloggen?
Jag drömmer om att jag är med min vän Emma. Vi är på någon slags musikfestival och går runt och tittar. Närt jag går förbi ett stort vitt party-tält så ropar en röst i en mikrofon att jag vunnit ett pris och att jag är välkommen upp på scenen. På scenen mottager jag ett pris av något slag från radioprataren Hakim (the voice radio-station) och sedan töms tältet på folk. Kvar blir jag, Emma och Hakim och det står en massa vita stolar och bord runt omkring oss. Helt plötsligt på en stol sitter Victor i sin lilla sjukhusrock. Han har nappen i munnen, en blå.
Jag tror att jag inbillar mig men går närmre och då sträcker han ut armarna mot mig. Jag springer fram och är livrädd att jag inte ska kunna ta i honom (för jag tror han är en inbillning) men jag tar upp honom i min famn och sätter mig på en stol. Jag känner hur varm han är och jag känner hur hårt hans hjärta slår tätt emot mitt. Jag frågan radio-prataren om han kan se Victor, han säger "Nej!". Jag skriker i panik på Emma och hon kommer till oss och säger "Jo, Josse. Jag ser Victor, han är här." Jag håller honom tätt med mina läppar mot hans lilla kala huvud. Han har hela sin hand på min vänstra kind och håller med sin andra hand i min hand. Jag luktar och jag känner, jag vet att jag drömmer. Jag frågar honom "är det du som ger mig den här drömmer Victor? Jag känner dig, jag känner att du är här." Han kramar då min hand en sista gång, sen blir han svalare och sedan vaknar jag i panik-gråt. När jag vaknar är känslan borta men jag känner fortfarande hans lilla hand mot min kind som bränner av alla tårar.
Varje natt sedan i Söndags har drömmen spelats upp på nytt. Jag kan till och med somna om direkt efteråt och drömma den igen. Det är hemskt men samtidigt så underbart. Hur länge ska jag drömma detta och VARFÖR gör jag det???
:(
DATUM: 2009-05-18 TID: 13:33:36USCH JAG MÅR INTE BRA!!!!!!!!!!!!!!
<3
DATUM: 2009-05-18 TID: 02:41:12vi sitter första kvällen tillsammans i Emmas lägenhet
båda är så lyckliga över att vi delar det här tillsammans.
sålänge vi har varandra,
så kännner vi båda.
nu får det vara nog. Vi orkar inte fler dödsfall. Blivit aldeles för många under åren.
....starkaste vänskapsbandet någonsin!
josse säger:
" jag kan inte jämnföra det jag kände för robert och det ni behöver leva i nu.
men jag känner en tomhet som inte kan beskrivas.
jag kände att den sorgen jag går igenom nu alltid kan jämföras med tomheten ni känner."
Här sitter vi nu i Emmas nya lägenhet och har under flera timmar pratat om victor och roberts bortgång och alla känslor efter det..
Vi har inte kommit fram till någonting. varför hur..
jag kan inte sätta mig in i emmas situation för alla minnen dom delat enda sedan dom var små till för ett år sen.
Jag kan inte tänka mig hur det känns att ligga om kvällen och tänka tillbaka på alla minnen och aldrig kan uppleva tillsammans igen, men jag tänker också på dom få minnen jag fick med victor och alla de minnen jag hade kunnat få men aldrig kommer att få.
Och inget av dom gör ondare än det andra, att ha så mycket minnen och att aldrig kommer kunna få."
emma säger: "du är mina styrka, måtte du aldrig lämna mig.
vi måste klara oss, vi har ju klarat oss än sålänge, och då är det inge underdrift på hur mycket få har fått kampas mot.
nu vill jag bara att vi ska dricka ett glas vin ihop och försöka njuta av dom ljusa stunder i all dess mörker.
vi vet hur det är. tomhet och sorg har blivit en väldigt välbekant känsla. sorgligt nog.
men sålänge jag har dig så är jag inte ensam. älskar dig. "
Att vi två så unga människor på 20 år ska behöva gått igenom såhär mycket.
och att endå tvingas leva för varandra. man kan ju inte ge upp.
att förlora så många nära som man älskar.
många genomlever sin gammelmormors bortgång. men det är ju endå rätt generation.
allt är en sorg. men vissa sorger är lättare att acceptera än andra.
jaja det lilla gnutta ljus vi har i all dess mörker är ju att vi alla har varandra iallafall.
/josse och emma <3
1:a bilden, Emma och Victor
2:a bilden, Josse och Robert
-Vi ses igen våra änglar
båda är så lyckliga över att vi delar det här tillsammans.
sålänge vi har varandra,
så kännner vi båda.
nu får det vara nog. Vi orkar inte fler dödsfall. Blivit aldeles för många under åren.
....starkaste vänskapsbandet någonsin!
josse säger:
" jag kan inte jämnföra det jag kände för robert och det ni behöver leva i nu.
men jag känner en tomhet som inte kan beskrivas.
jag kände att den sorgen jag går igenom nu alltid kan jämföras med tomheten ni känner."
Här sitter vi nu i Emmas nya lägenhet och har under flera timmar pratat om victor och roberts bortgång och alla känslor efter det..
Vi har inte kommit fram till någonting. varför hur..
jag kan inte sätta mig in i emmas situation för alla minnen dom delat enda sedan dom var små till för ett år sen.
Jag kan inte tänka mig hur det känns att ligga om kvällen och tänka tillbaka på alla minnen och aldrig kan uppleva tillsammans igen, men jag tänker också på dom få minnen jag fick med victor och alla de minnen jag hade kunnat få men aldrig kommer att få.
Och inget av dom gör ondare än det andra, att ha så mycket minnen och att aldrig kommer kunna få."
emma säger: "du är mina styrka, måtte du aldrig lämna mig.
vi måste klara oss, vi har ju klarat oss än sålänge, och då är det inge underdrift på hur mycket få har fått kampas mot.
nu vill jag bara att vi ska dricka ett glas vin ihop och försöka njuta av dom ljusa stunder i all dess mörker.
vi vet hur det är. tomhet och sorg har blivit en väldigt välbekant känsla. sorgligt nog.
men sålänge jag har dig så är jag inte ensam. älskar dig. "
Att vi två så unga människor på 20 år ska behöva gått igenom såhär mycket.
och att endå tvingas leva för varandra. man kan ju inte ge upp.
att förlora så många nära som man älskar.
många genomlever sin gammelmormors bortgång. men det är ju endå rätt generation.
allt är en sorg. men vissa sorger är lättare att acceptera än andra.
jaja det lilla gnutta ljus vi har i all dess mörker är ju att vi alla har varandra iallafall.
/josse och emma <3
1:a bilden, Emma och Victor
2:a bilden, Josse och Robert
-Vi ses igen våra änglar
12/5-09
DATUM: 2009-05-12 TID: 09:00:28Bio.
Tyvärr blev det ingen solo dag på stan. Beslutet blev att åka till Kista med Sofie för att äta något gott och gå på bio. Vi såg "Knowing" med Nicholas Cage. Den var jätte bra och det slutade med att vi grät så mycket att vi nog överöstade filmen med vårat snörvel. Så går det att gå på bio med mycket nedsatt psyke.
Vi gick in på Indiska och köpte lite fina saker till Victors plats. Bland annat ett vindspel med vackra fjärilar, en färg-stark lykta, en silverlykta och två vackra stål "pelare" att sätta ljus i. Det blev jätte vackert där nere, det ser ut som ett riktigt fantasiträd. Imorgon skall blommorna tas bort, då kommer det se så tomt ut. Vi får ta att plantera nya blommor så fort vi kan så att han får tillbaka sitt hav av färger under sitt lilla kors.
Imorgon ska jag och lill-syrran på konsert. Det känns skönt att få komma iväg på något riktigt kul. Vi ska till Globen och se på Beyonce. Ett glas vin och klackar på det blir nog en helskön kväll. Tyvärr så har jag ju ej fått tillbaka min kamera så jag kan inte ta några bilder.. Det är rätt värdelöst måste jag säga. Med lite tur får jag låna någons kamera och föreviga en rolig kväll.
Victors Film.
Min syster har gjort ett jätte vackert film-klipp om vår ängel och hans kamp mot cancern.
Hon tycker det är viktigt för folk att se, speciellt alla ni som visat att ni bryr er om honom och oss.
Kopiera och klistra in länken i adressfältet. Klicka på "Victors Film".
http://www.feie.tkphotography.se/victorfilm.html
Tatueringen.
Har jag berättat om min nya tatuering? Jag har nog glömt det i all bedrövelse. Jag har gjort en tatuering till minne av Victor. En vacker liten länk pryder nu runt min ankel, På framsidan går länken ihop med ett liten hjärta och lite längre ned på foten hänger lilla Spöket Laban, med små ängla vingar.
Den symboliserar Victor och att jag aldrig kommer att släppa taget om honom. Jag kommer alltid kunna se på den och se Victors lilla fina ansikte framför mig.
När jag skaffat kamera så ska jag lägga upp en bild.
Nu måste jag tillbaka in på jobbet. Tack till alla som skriver fortfarande.
Tyvärr blev det ingen solo dag på stan. Beslutet blev att åka till Kista med Sofie för att äta något gott och gå på bio. Vi såg "Knowing" med Nicholas Cage. Den var jätte bra och det slutade med att vi grät så mycket att vi nog överöstade filmen med vårat snörvel. Så går det att gå på bio med mycket nedsatt psyke.
Vi gick in på Indiska och köpte lite fina saker till Victors plats. Bland annat ett vindspel med vackra fjärilar, en färg-stark lykta, en silverlykta och två vackra stål "pelare" att sätta ljus i. Det blev jätte vackert där nere, det ser ut som ett riktigt fantasiträd. Imorgon skall blommorna tas bort, då kommer det se så tomt ut. Vi får ta att plantera nya blommor så fort vi kan så att han får tillbaka sitt hav av färger under sitt lilla kors.
Imorgon ska jag och lill-syrran på konsert. Det känns skönt att få komma iväg på något riktigt kul. Vi ska till Globen och se på Beyonce. Ett glas vin och klackar på det blir nog en helskön kväll. Tyvärr så har jag ju ej fått tillbaka min kamera så jag kan inte ta några bilder.. Det är rätt värdelöst måste jag säga. Med lite tur får jag låna någons kamera och föreviga en rolig kväll.
Victors Film.
Min syster har gjort ett jätte vackert film-klipp om vår ängel och hans kamp mot cancern.
Hon tycker det är viktigt för folk att se, speciellt alla ni som visat att ni bryr er om honom och oss.
Kopiera och klistra in länken i adressfältet. Klicka på "Victors Film".
http://www.feie.tkphotography.se/victorfilm.html
Tatueringen.
Har jag berättat om min nya tatuering? Jag har nog glömt det i all bedrövelse. Jag har gjort en tatuering till minne av Victor. En vacker liten länk pryder nu runt min ankel, På framsidan går länken ihop med ett liten hjärta och lite längre ned på foten hänger lilla Spöket Laban, med små ängla vingar.
Den symboliserar Victor och att jag aldrig kommer att släppa taget om honom. Jag kommer alltid kunna se på den och se Victors lilla fina ansikte framför mig.
När jag skaffat kamera så ska jag lägga upp en bild.
Nu måste jag tillbaka in på jobbet. Tack till alla som skriver fortfarande.
panikpanikpotatisgris.
DATUM: 2009-05-11 TID: 12:58:56Idag vill jag bara iväg. Alla verkar jobba och de som inte gör det är upptagna. Jag tror faktiskt jag bara ska gå och slänga på mig kläderna och köra en solodag på stan. Bara gå runt och fundera lite. Varför inte? Jo fasen, det gör jag. Hejråå!
En vacker plats.
DATUM: 2009-05-11 TID: 12:56:42
För tidigt.
DATUM: 2009-05-06 TID: 12:16:19Artikeln i Aftonbladet känns så surrealistisk, precis som de tidigare artiklarna. Jag läser dem om och om igen och försöker förstå att det är vår familj de skriver om. Jag försöker förstå att det är min älskade syster och svåger jag ser på bilderna med smärta i blicken. Det gör ont i mig att jag inte kan göra något åt det. Jag förstår inte att det är dem det handlar om. Är det meningen att man ska förstå?
Begravingen är nu över. Hans första månad som en ängel närmar sig med stora steg.
Victor var så glad och kärleksfull. Han hade precis som sin pappa, ett brinnande intresse för alla slags motorer. Han vinkade glatt så fort en buss, mc, ambulans, grävskopa eller helikopter fanns i närheten. Jag saknar de promenaderna, då han satt skrattandes och vinkandes.
Han älskade också färgen rosa, och glittriga föremål, ballonger såpbubblor och smink. Jag saknar när han ville sitta i sängen och borsta mitt hår.
Igår visades Victor på tv3:s Sjukhuset. Det känndes konstigt, som en dröm. Ikväll och imorgon visas han igen. Är det efter de gångerna det blir lättare att förstå att han är borta?
Begravingen är nu över. Hans första månad som en ängel närmar sig med stora steg.
Victor var så glad och kärleksfull. Han hade precis som sin pappa, ett brinnande intresse för alla slags motorer. Han vinkade glatt så fort en buss, mc, ambulans, grävskopa eller helikopter fanns i närheten. Jag saknar de promenaderna, då han satt skrattandes och vinkandes.
Han älskade också färgen rosa, och glittriga föremål, ballonger såpbubblor och smink. Jag saknar när han ville sitta i sängen och borsta mitt hår.
Igår visades Victor på tv3:s Sjukhuset. Det känndes konstigt, som en dröm. Ikväll och imorgon visas han igen. Är det efter de gångerna det blir lättare att förstå att han är borta?
"Något ont tog över Din vackra lilla kropp. Du var tvungen att slåss för Ditt liv aldeles för tidigt.
Dina vackra ljusa lockar föll till marken och Din annars så mulliga kropp blev magrare och magrare.
Tumören växte sig större och större.
Benen blev av med sin styrka, medans Ditt hjärtas styrka blev allt starkare.
Visdomen i Dina ögon kom i en aldeles förtidig ålder, och aldeles för tidigt slocknade den.
En stor man i ett litet barn, det var Du.
Du låg ofta i mina armar, Du såg på mig, jag log mot Dig.
Du fanns hos mig, jag fanns hos Dig. "
Dina vackra ljusa lockar föll till marken och Din annars så mulliga kropp blev magrare och magrare.
Tumören växte sig större och större.
Benen blev av med sin styrka, medans Ditt hjärtas styrka blev allt starkare.
Visdomen i Dina ögon kom i en aldeles förtidig ålder, och aldeles för tidigt slocknade den.
En stor man i ett litet barn, det var Du.
Du låg ofta i mina armar, Du såg på mig, jag log mot Dig.
Du fanns hos mig, jag fanns hos Dig. "
Hjälp- sprid detta!
DATUM: 2009-05-04 TID: 17:38:45I helgen, natten till lördag så försvann min svarta Casio-kamera i en bil på väg hem från Sthlm. På kameran finns ovärderliga bilder på Victor, från sjukhuset under tiden han levde, efter hans bortgång samt alla bilder från begravningen.
Allt jag vill är att få tillbaka minnes-kortet med alla bilder på. Kameran kan jag ersätta. Men Victor och minnena som lever kvar efter hans död går inte att ersätta. Hör ni NÅGOT, vad som helst om en upphittad kamera så hör av er till mig. Då vore jag evigt tacksam. Är beredd på att försöka allt för att hitta kameran och ber till Gud att den som hittat den kollar igenom bilderna och har hjärta nog för att upptäcka vilken sorg jag måste gå igenom just nu.
Min mail : [email protected]
Allt jag vill är att få tillbaka minnes-kortet med alla bilder på. Kameran kan jag ersätta. Men Victor och minnena som lever kvar efter hans död går inte att ersätta. Hör ni NÅGOT, vad som helst om en upphittad kamera så hör av er till mig. Då vore jag evigt tacksam. Är beredd på att försöka allt för att hitta kameran och ber till Gud att den som hittat den kollar igenom bilderna och har hjärta nog för att upptäcka vilken sorg jag måste gå igenom just nu.
Min mail : [email protected]
Tänk till.
DATUM: 2009-04-28 TID: 12:18:49
Jag blir så trött på att få höra om allt detta tjat om vikt, kärlek, baksmälla, tidiga mornar och kluvna hår-toppar. Förstår ni inte att livet är mer än bara gnäll om telefonräkningen, era barns rinnande näsor och hur dåligt ni mådde flera dagar efter helgens festande? Era mens-värkar och beach-09 bikinisar spelar ingen roll. Jag blir så förbannad på alla som bara klagar och ännu mer förbannad på mig själv nu när jag inser hur mycket jag själv klagat på det oväsentliga genom åren. Krävs det verkligen att den man älskar ska dö för att få en att fatta hur skört livet är och att det finns andra som har det 1000 gånger värre? SKÄMS PÅ OSS SOM KLAGAR!!
Vi klagar över den dåliga skol-maten när miljontals barn runt om i världen inte har varken mat eller vatten.
Vi klagar på skavsår från våra nya dyra märkes-skor när folk ligger frusna om fötterna ensamma överallt i världen.
Vi klagar på när det regnar, när det är för varmt, när det är för kallt. när det blåser, när det är för vindstilla.
Vi klagar på våra små självförvållade förkylningar och vinterkräksjukor när små oskyldiga barn dör i aids och cancer. .
Min syster, Victors mamma skrev ett jätte bra inlägg på sin blogg idag. Gå gärna in och läs för det är VIKTIGT.
Här är ett utdrag: "Vi har alla problemet om vad vi skall ha på oss, dom till festen på Lördag, jag till begravningen på Torsdag.
Dom har svårt att välja vilken mascara som ger fylligast fransar, jag vill hitta någon som ej klibbar och rinner när tårarna kommer.
Hmmm, vilken färg matchar bäst med mina gröna prada skor? undrar dom. Jag och Peter undra vilka färger som vackrast matchar varandra i begravningsbuketten.
Åh, våra nya kort från mallis har kommit! Sjuka partyn det var där! =)
Åh, korten på Victor har kommit, vilket passar bäst framför kistan, alla är ju så vackra."
http://www.denstarkastestjarnan.blogg.se/
Vi bor alla i samma land, men våra liv är så olika. Jag ber er alla att verkligen tänka till innan ni kommer med era klagomål, det finns alltid de som har det värre och ni ska vara jävligt glada över era vardagsproblem.
Om Victor lyckades vara glad och lycklig fastän ett onskefullt tumör-monster försökte om och om igen förstöra honom från insidan så borde vi också kunna vara det.
Även de sista dagarna spred han så mycket kärlek och värme, fastän han var så svag. Där hade vi någon som tog vara på livet, och han fick inte behålla sitt.
Tänk på att livet är skört och inte värt att klaga över. Hylla istället livet och försök att göra en skillnad.
Stöd barncancerfonden: www.barncancerfonden.se/1707
Om Victor lyckades vara glad och lycklig fastän ett onskefullt tumör-monster försökte om och om igen förstöra honom från insidan så borde vi också kunna vara det.
Även de sista dagarna spred han så mycket kärlek och värme, fastän han var så svag. Där hade vi någon som tog vara på livet, och han fick inte behålla sitt.
Tänk på att livet är skört och inte värt att klaga över. Hylla istället livet och försök att göra en skillnad.
Stöd barncancerfonden: www.barncancerfonden.se/1707
